Högtflygande betraktelser i krigets skugga i Ohlssons nya roman
Föda åt min hämnd
Författare: Bengt Ohlsson.
Förlag: Albert Bonniers.
Varje romanförfattare måste välja den skildrade berättelsens själva synvinkel. Ska händelseförloppet till exempel förmedlas av en allvetande berättare eller av en helt objektiv iakttagare, som likt en filmkamera blott registrerar det rent sinnligt förnimbara?
En som gärna väljer en tredje variant, där författaren helt och hållet döljer sig bakom romanens berättarjag och därmed också bakom sin egen fiktion, är Bengt Ohlsson. Bland hans starkaste titlar, i synnerhet den redan klassiska Hjalmar Söderberg-parafrasen ”Gregorius” och den lika gripande som mörka tonårsskildringen ”Kolka”, är det berättarjaget självt som för ordet. Så också i hans senaste roman ”Föda åt min hämnd”, som visar sig vara en lika fängslande som märklig litterär skapelse.
Året är 1940 och Nazityskland har ännu vind i seglen och bränsle i strids- och bombplanen när de flyger över Engelska kanalen under den tyska luftinvasionen mot England. I ett av planen sitter den unge tyske stridspiloten Sebastian Sanzinger, som vanligt i sällskap med sin akterskytt Johann. Vi lär här känna berättarjaget Sebastian inifrån, läser om hans tankar och funderingar, drömmar och visioner, där han befinner sig i sittbrunnen eller på permission i den nordfranska lilla staden där flottiljen har sin bas.
Sebastian är en djärv och kapabel pilot som inte verkar ha något emot uppdragen trots de uppenbara faror de utsätts för. Högt där uppe i luften drar tankarna också i väg med honom, oftast i riktning mot fästmän Anna och deras gemensamma bröllopsförberedelser.
Under en av de nattliga flygräderna mot England blir han och Johann nedskjutna och störtar i Engelska kanalen. Väl vid medvetande upptäcker han att han är brännskadad och halvblind. Här tar hans liv en ny vändning, liksom Ohlssons roman. Under sin konvalescens växer Sebastians tvivel. Ifrågasättanden av sig själv och sin roll som pilot, medborgare, son och blivande make ansätter honom, allt mot en nedtonad men ändå tydlig fond av det Nazityskland som tidigt fostrat pojkarna till att bli plikttrogna och uppoffrande nationshjältar. När han blir förhörd om olyckan av representanter för undersökningskommissionen blir han nervös och närmast paranoid, och Ohlssons pricksäkra gestaltning av Sebastians inre resonemang och reaktioner har stundtals rent kafkaeska drag.
”Här tar hans liv en ny vändning, liksom Ohlssons roman.”
Den förtätade berättelsen innehåller ett par dramatiska händelser och psykologiska spänningsmoment som inte ska avslöjas här, men som Ohlsson skickligt bakar in i berättarjagets återgivningar av olika händelser i nutid och dåtid, som ett slags reminiscenser som binder samman romanens motiv och där fästmön Anna och hans föräldrar spelar en avgörande roll.
Ohlssons raka och enkla prosa flyter på bra, men han har också en fin förmåga att i dramaturgiskt välmotiverade passager liksom osäkra det vardagliga perspektivet och nästan omärkligt skifta till existentiell introspektion som ofta vibrerar av något slags diffus oro. I dessa effektfulla skiftningar finner vi själva kvintessensen i Ohlssons prosakonst, som härmed har utökats med ännu en övertygande titel.
