Hashemzadeh Bonde utforskar moderskapet

Eftersom alla har eller haft en biologisk mamma är detta ämne outtömligt. Moderskapet upplevs olika av alla: de som ska vara i det, de som utsätts för det. Vår tid älskar att tala om ”good enough parenting” eftersom vi inte står ut med sanningen. Ingen kan vara allt för en annan människa, inte ens en mamma till ett barn. Det är dock Lilys önskan. Långt från boss lady-mammorna jag hade att jämföra mig med när jag själv blev mor, de som var företagsledare och idealiserades när de tog med sin två veckors bebis på viktiga möten, smalnade av efter graviditeter i en våldsam takt och på något sätt, åtminstone utåt, verkade lyckas med den omöjliga ekvationen att ”ha allt”. Lily vill vara allt för sin son.

”Hur blev det så, att avståndet blev norm och närheten något förbjudet? En provokation, något att hålla för sig själv. Man fick inte gå upp i barnet, ge efter för barnet. Låta barnet bli syfte och mål. Det är bättre för barnet att ha en lycklig mamma, sa man. En mamma som tar hand om sig själv. En mamma som är hel. Och det får inte vara barnet som helar mamman. Barnets roll är inte att hela. En vuxen kvinna ska klara sig själv. Inte behöva ett barn, inte luta sig mot ett barn. Inte använda ett barn för att bli sig.”

Jag tycker mycket om det ständigt pågående skiftet mellan lilla Lily och den vuxna Lily, som både ingår i en relation med en annan människa och själv blir mor. Den lilla är liten men inte barnslig, barn som hon har inte råd att vara det, de måste ständigt vara på sin vakt och anpassa sig efter situationen, föräldern. Den vuxna Lily gestaltas som en vagt avstängd person, samtidigt som barndomens hyperkänslighet slagit ut i full blom. Hon ser allt. Allt, men mest sin egen oförmåga att höra till, uppgå i – vara älskad.

Det finns mycket här som jag vill veta mer om: relationen till partnern och pappan, hur det gick sedan, vad som hände mellan uppväxten och vuxenlivet. Det snuddas vid klassdimensionen. Lilys egen mamma – vad var det egentligen som gjorde henne till den hon blev? Men ovissheten och oklarheten spelar sin egen roll. Det här är saker vi oftast inte ens kan förstå själva förrän långt senare, om någonsin.

Hashemzadeh Bonde skriver klarsynt och osentimentalt, även om en parallell med en katt som vägrar ta hand om sina kattungar är så smärtsam att jag måste hoppa över och senare tvinga mig att läsa bara för att det ingår i mitt arbete som kritiker. Upplösningen erbjuder någon sorts tröst, lite mer komplex hade den kunnat vara, men som skildring av ett färskt moderskap med gamla oläkta sår är Naturliga beteenden ett sårigt, samtida vittnesmål om hur onaturligt svårt det kan vara, det som betraktas som det mest naturliga.