Fyra nyanser av ensamhet bildar en skimrande debut

Den första, pappans, är mörk och kastar en skugga över ett miljonprogramsområde i någon Stockholmsförort. En vuxen dotter kommer till en lägenhet där för att röja ut efter sin pappa som nyligen dött. Han har lämnat gården i Småland för storstaden, läst på universitet och blivit bibliotekarie. Men psykisk ohälsa och katastrofer som nedläggning av hans storslaget skapade musikavdelning på biblioteksfilialen gör honom till en udda person som vissa i området är rädda för.

Pappan har levt ett mycket ensamt liv. När han dör får dottern syn på hur ensam hon själv är. På Facebook gör vänner och bekanta röda hjärtan. Men de beklagar inte sorgen eller kommer hem till henne med matlådor, städar inte eller hjälper henne med låneböcker som glöms bort i sorgen.

Dotterns nyans av ensamhet är trots allt ljusare. Den är ofta självvald, även om den också är ärvd. Det finns människor i hennes närhet som får ta plats ibland, kanske bara inte lika ofta och påtagligt som för många andra. Kanske finns det också en makt i ensamheten, i att vara trygg i sitt eget sällskap.

Dottern trivs med att vara ensam på högtider och hon har en relation med kristendomen. Och med arbetet, hon är kulturarbetare och frilansare. Hon skriver text. Texter kan kännas som vänner, vi är många som vet det, och faktiskt är ”Ett bortkastat liv” just den sortens text som kan komma riktigt nära läsaren och kännas som en äkta vän.

De tredje nyansen av ensamhet, också den mörk, finns hos romanens mer otippade huvudperson: Anna Johannesdotter, född 1877, kommer till storstaden från Småland som nittonåring, hamnar i prostitution, och dör i tuberkulos bara tio år senare. I häktet skriver hon om sitt liv och det blir tydligt att hon har mer gemensamt med romanens pappa än var de kommer från. Anna Johannesdotter passar inte heller in i samhällets normer.

Den fjärde nyansen av ensamhet är ljus och klar, mer en tanke att bära med sig. Vi tycker om att tycka synd om de ensamma. När vi gör det ställer vi oss utanför, vi blir några som inte finns bland dem. Puh! Vad skönt. Men tänk om vi tänker fel när vi lägger huvudena på sned? När hjälporganisationens julfirande visar sig mest locka familjer blir det tydligen tilt i huvudet på Sverige.

Romanen varvar livsfragment med essäistiska utvikningar. Skildringen av Sveriges förändring från bondesamhälle till modernitet ligger som ett grundackord genom hela boken och ger den stadga, liksom det existentiella djup resonemangen om kristendomen och kyrkan bidrar med.

Till sist: Det fantastiska omslaget av Nina Ulmaja måste nämnas. Boken omsluts av en trasmatta i beige, grått och blått, och pappret har en sorts rugglig mattstruktur som gör att handen dras dit om och om igen för att stryka över ytan. Trasmattan för tankarna till scenen där berättarjagets pappa får sin första riktiga kollaps i ungdomen. Han åker hem från lumpen och sätter sig på vinden och väver evighetslånga mattor som inte passar i några rum.

Bortkastat arbete för den praktiskt lagda med andra ord. Men för den som väver just den mattan – eller lever just det livet – går det kanske ändå att hitta en mening.