Från rumänska sjöelefanter till katolska dödssynder i Fredrik Sjöbergs essäer
Sjöelefanten i Bukarest
Författare: Fredrik Sjöberg.
Förlag: Albert Bonniers.
”Ibland räcker det med ett vänligt ord för att jag ska bli manisk, åtminstone övermodig”, tillstår Fredrik Sjöberg i essän ”Samlandets psykopatologi”. Jaha, då får man väl vara lite försiktig med rosandet, hur svårt detta än lär bli. Man har ju sällan anledning att risa Sjöberg – detta prima exemplar av en i vårt land alltför sällsynt hybrid mellan natur- och kulturvarelse; denna språkbehandlande biolog och kultiverade prosaist med smak för insekter och talang för insikter i allt mellan himmel och jord. Då är man också förlåten en annars sällan särskilt uppfriskande bokkategori: textsamlingen. Essäerna i nyutkomna ”Sjöelefanten i Bukarest” har alltså tidigare publicerats i dagspress, tidskrifter och kataloger, flertalet av dem som understreckare i Svenska Dagbladet eller som OBS-essäer i Kulturradion (2013–2020).
”Texterna om miljödebatter och Richard Dawkins, katolska dödssynder, djurmotiv i barockkonsten och av steklar blodförgiftade kompositörer passerar här inte bara revy, utan öses ur rika kunskapskällor rymmande lika mycket stänkande humor som till synes bottenlös lärdom, också här i denna ”osorterade blandning” av ämnen och infall.”
Ja, om den återkommande Nobelpriskandidaten Claudio Magris kan skriva om flodhästar i Lund, så kan väl Sjöberg lägga ut texten om säldjur i Östeuropas ”Lilla Paris”. Men först via rumänska elektrikerförbund och uppblossande konflikter mellan huvudstadens veganer och så kallade kadaverianer (självdöda djur kan man väl få lov att äta?). Och det sällsamma med Sjöberg är hans förmåga att med lätt hand få de tvära kasten att framstå som det mest naturliga i världen, och de infallsrika texterna att hänga ihop, utan störande spret. Den mångsidige stilisten är helt enkelt en överdängare på att med elliptisk schwung berätta historier som man inte kan sluta läsa, hur bråttom man än må ha. Så det där med knappt om tid hinner liksom aldrig infinna sig innan boken redan är slut. Och då kan läsaren blicka tillbaka på ett par riktigt angenäma – och lärorika! – dagar i upplyst sken. Texterna om miljödebatter och Richard Dawkins, katolska dödssynder, djurmotiv i barockkonsten och av steklar blodförgiftade kompositörer passerar här inte bara revy, utan öses ur rika kunskapskällor rymmande lika mycket stänkande humor som till synes bottenlös lärdom, också här i denna ”osorterade blandning” av ämnen och infall. (Nu riskerar vi ju lik förbannat sjöbergsk hybris!) Se där, förresten: en svordom, om än en hederlig gammal svensk sådan; något annat än det ”Fuck-shit-bitch-komplex” som författaren i en av essäerna nagelfar i kraftuttryckliga termer. Det svenska språket är allt bra rikt!
Undertecknad har under läsningen av någon anledning inte ens nöjt sig med samlingens osystematiska arrangemang, utan rentav hängivit sig åt slumpens nycker, bläddrat och gjort nedslag, än här, än där, oupphörligen med glatt läshumör. Och här får författaren ursäkta en blott skenbart virrig läsare, ty även en recensent och skribentkollega kan väl i praktik och metod få lov att influeras av rumänska elstolpars ”orientaliska härvor” av kablar. Inte helt olikt den fladdriga verksamheten i våra hjärnvindlingar, vad vet jag? Till skillnad från Sjöberg är jag ingen naturvetare.