Först skrattade jag så klart! Högt dessutom så jag måste ha väckt grannarna som fortfarande sov i det lyhörda hyreshuset på Ängö där jag bor. För det är det som är Christians signum som krönikör: han kan roa, bilda och bjuda till reflektion i en och samma mening. Och han brukar ställa viktiga frågor som läsarna gärna får svara på. Så också i tossdagens krönika på kultursidan. Han frågar:

Vem fasen identifierar sig som ”smålänning”?

Där någonstans började mitt skratt ebba ut och ta formen av ett grymtande som sedan gick över till en kompulsiv hosta, innan jag lyckades yttra mitt svar:

Ja, jag är smålänning!

Inte hela tiden så klart! Inte alls alla dagar på året, men just på fössta tossdan i mass är jag gärna det. I 22 år delade jag nämligen livet med en kvinna uppvuxen delvis i Växjö som smittade av sig av stoltheten över att ha rötter i det steniga landskapet. Hon och hennes familj lärde mig att det är något oerhört fint att äta massipan tååta och fira att få vara en del av gemenskapen ”smålänningar”. Och det är verkligen fantastiskt! Inte minst för alla oss som har rötterna ännu längre bort, men som bor och/eller verkar i Småland.

Ty, verkligheten är brutal – även om den inte är lika brutal för alla – och vi invandrare möts i Sverige mest av stängda dörrar. Ibland lämnas dörrarna in i samhörigheten på glänt, men det är inte alls givet att vi är välkomna på riktigt när vi väl kliver in. Med små språkliga signaler, mjuka och vänliga avståndsmarkörer levererade rakt ut eller med diskretion, får vi förr eller senare förstå att vår förutbestämda plats är i periferin; att vi inte riktigt hör till i smeten; att vi bara är en exotisk, främmande ingrediens i den svenska samhällstårtan, som visserligen tillför härliga smakupplevelser men som aldrig kommer att skrivas in i ursprungsreceptet.

Fössta tossdan i mass är dagen då jag därför gärna firar samhörigheten jag känner med dryga 700 000 invånare i Småland. Och jag älskar att få vara del av denna unika, fantastiska gemenskap. Så idag är jag emotionellt lika mycket smålänning som oskarshamnaren och identitetsanarkisten Christian Gustafsson – vare sig han vill medge det eller inte. Och lika mycket smålänning som mina iranska vänner i Linköping, som firar denna dag med stolthet i sina bultande, persiska hjärtan eftersom de i början av sin vandring i Sverige bodde några år i Jönköpings län.

Ja, vi är många invandrare både i och utanför detta landskap som idag virar in oss i ”metervis av grön massipan” och är beredda att ”gå ut och vifta järnet” med våra småländska fanor. Vi skäms inte för att, åtminstone för en dag, vara jävvla små-länn-i-naar!

Och vi hoppas verkligen att Christian Gustafsson så småningom tar en välförtjänt semester och hittar till saligheten på korallöarna i Bengaliska viken, och njuter av solen och havet medan han lyssnar till ”Avangaadets” låtar. Det är han sannerligen värd!

Men vi andra tänker fortsätta söka efter lyckan här. Ja, just här där vi står, i myllan av verkligheter, skogen av identiteter, och stenmurarna av fördomar som präglar Småland. Vi är överlevare och ger inte upp så lätt. Ty vi vet att det finns många dörrar kvar att knacka på. Stängda dörrar och dörrar på glänt. Lömska dörrar in i en dialektal, välkomnande varggrop som inte alls skrämmer oss. En spetsad påle må vänta på oss, men vi vill gärna hoppa in i hålan. Billigt är det dessutom eftersom frånvaron av en konsonants ljud är den enda inträdesbiljetten. Och billigt är fint! Billigt tilltalar så klart oss snåla, jävvla små-länn-i-naar.