Filmrecension: Rymdresa utan spänning

Inte för att kunna ta chansen att skutta runt i synk med ett urtidsdjur, utan snarare för att besöka regissör och finansiärer och ta ett allvarligt snack om den här filmen, långt före premiären.

I dåtiden hade det kanske kunnat gå att rädda det här greenscreen-tunga haveriet? Man hade till exempel kunnat påpeka att det krävs ett vettigt manus. Försiktigt hävdat vikten av dramaturgi för att skapa empati för rollfigurerna. Trängt sig in på brainstorm-mötet på temat "Vad gillar kidsen?" och klämt in "äkta känslor" bland förslagen "Theoz", "pruttar" och "talande djur".

Tid, pengar och kraft har i stället satsats på halvbra effekter och en visuell filmisk värld som tycks vara nästan helt och hållet skapad i datorer. Det var en dålig idé redan i den första "LasseMaja"-trilogin och resultatet är lika retromärkligt och antiseptiskt nu.

"Rymdresan" bygger på astronauten Christer Fuglesangs uppskattade barnböcker där han blandar fakta med fiktion. I filmversionen berättas handlingen genomgående av Mariana (Teresa Cortes Eliasson), som är en rymdnörd. Hennes nya styvbror Markus (Theodor "Theoz" Haraldsson) vill mest spela basket. De gillar inte varandra. Ändå hamnar de av en slump i den tossiga vetenskapsmannen Alberts (Robert Gustafsson) egenbyggda rymdskepp.

Våra hjältar ska sedan rädda världen från en dödskalleformad asteroid samt försöka åka tillbaka i tiden för att rädda Alberts stora kärlek Lisa från en för tidig död.

De får alltså åka till rymden, genom ett svart hål, landa i kritaperioden samt på Mars. Men det blir aldrig spännande, rörande eller kul. Den lilla dansande dinosaurien blir kallad för "Spielberg", vilket känns som en skymf.

Ett budskap i filmen är att aldrig ge upp sina drömmar. Fint så.

Men efter att ha genomlidit scenen där den talande lämmeln dansar loss till Right Said Freds gamla hitlåt "I'm too sexy" hade man ändå önskat att någon i dåtiden hade satt stopp för just den här filmdrömmen.

"Ibland går det åt skogen fast man gör så gott man kan." Så säger den tossige Albert när han har blivit strandad på Mars.

Jo, så kan det onekligen gå ibland.