Filmrecension: Ett struligt geni får upprättelse

Vitt vin till frukost, kanske ett ägg på det. Gärna i kombination med amfetamintabletter. Bantning på 1960-talet låter ju livsfarligt, och var det väl också. Trist för den unga kvinna som begåvats med en "mullig" kropp och ville bli skådespelare. Som Lena Nyman, som fick slåss mot sina gener livet igenom.

Det känns på ett sätt tröttsamt att börja där, med just kroppen. Både i en recension som denna och när det ska göras dokumentärfilm om en av de mest folkkära och begåvade skådespelarna i Sverige.

I fallet Lena Nyman är det dock svårt att komma runt det. Hennes stora filmiska genombrott var så tätt förknippat med just hennes kropp. Både vad gäller det som visades på biodukar världen över när "Jag är nyfiken gul" fick premiär – men också när det gäller det bisarra fokus som hennes kropp fick hos de (manliga) kritikerna efteråt.

"Det tog många år att reparera mig", skriver Lena Nyman i en av de dagböcker som ligger till grund för "Lena". Men hon fick sin revansch – en lång och mångsidig karriär, även om hon fick kämpa för att få roller som matchade hennes intellekt.

Flera nygjorda, belysande och rörande intervjuer med gamla vänner och kollegor, som Rolf Skoglund och Marie Göranzon, varvas med mängder av rörligt arkivmaterial på Lena Nyman i olika åldrar.

Klippningen skapar en fin dynamik i materialet, som känns levande och lite befriande spretigt. Det hoppas lite fram och tillbaka och det känns passande och bra med tanke på subjektet.

Greppet att låta skådespelaren Alva Bratt flänga runt på stan och ställa frågor om klassamhället, som en nutida spegling av en ung Lena Nyman, är väl inte fel men det känns lite onödigt. Däremot funkar det fint när Alva Bratt läser upp Lena Nymans dagbokstexter, vi kommer henne så nära och möter en begåvad, upprorisk och strulig person.

"Alla blev förälskade i Lena", säger Börje Ahlstedt i filmen, och så känns det verkligen, det är helt omöjligt att värja sig mot hennes energi, humor och karisma. Men som Kristina Lugn lite torrt påpekar: "Alla ville ha en sån tjej men inte en sån fru".

Historien om Lena Nymans "stora och enda kärlek" är dock mycket fint skildrad i filmen och vem vet, i någon annan dimension fick hon kanske leva livet med sin timmerflottare Janne. I den här dimensionen var det dock arbetet som förblev hennes mest långvariga passion.