Filmrecension: "Artificiell vikinganöjespark"

Marvels superhjälte/åskgud Thor (Chris Hemsworth) har varit en av de mer lyckade rollfigurerna i blockbustermaskinens evigt expanderande universum. Kanske för att den ofta utmattande cirkusen har fått en injektion av uråldriga sagor från fornnordisk mytologi som spillt över till andra Marvelfilmer.

Den fristående "Thor"-serien möttes inledningsvis av blandade reaktioner tills "Jojo Rabbit"-regissören Taika Waititi gav rollfiguren en komisk nytändning i "Thor: Ragnarok" (2017). Thor fick fajtas mot Hulken i en intergalaktisk UFC-arena och systern Hela (Cate Blanchett) hotade hela Asgårds existens.

I "Love and Thunder" är det svårare att hitta tonträffen. Mycket av asatron har övergivits och Asgård har förvandlats till en nöjespark med vikingatema. På många sätt är hela filmen lika artificiell. Den loja inramningen gör att det som står på spel inte verkar så viktigt.

Hotet kommer från Gorr – Christian Bale som en togabärande utomjording med en förbannelse som har gett honom grå hud och svarta tänder. Efter att ha svikits av sin egen frälsare börjar Gorr avrätta andra gudar och kidnappar en samling barn från Asgård.

Det leder till en underhållande mytologi-remix då Thor tvingas söka hjälp av självaste Zeus (Russel Crowe) vid dennes gyllene palats på en avlägsen planet. Enprocentargudarna är inte särskilt intresserade av att rädda universum, utan chillar mest i väntan på nästa orgie.

Med på äventyret följer den alkoholiserade valkyrian Brunhilde (Tessa Thompson) och Thors före detta käresta, fysikern Jane Foster (Natalie Portman). Foster har drabbats av cancer men använder kraften i Thors hammare Mjölner för att transformera sig till en kvinnlig Thor. En bra ursäkt för konkurrensmässigt kärlekskäbbel, men den nytända romansen borde ha haft mer känslomässig tyngd.

Stenkrigaren Korg drar oneliners och berättar hur hannarna från hans fiktiva folkslag parar sig. Marvel har ofta tassat försiktigt kring hbtq-tematik. En scen som bekräftade Brunhildes påstådda bisexualitet klipptes bort ur den förra filmen och ges inte heller mycket spelrum i "Love and Thunder".

Det är ändå inte hälften så irriterande som all omotiverad papparock. Det är standard i Marvelfilmer men fyra Guns N' Roses-låtar och en krystad Axl Rose-referens är en ren överdos.