En debut med lånad handling är aldrig ointressant

Gustav och Martina återuppstår i våra dagar.

Gun-Britt Sundström har kommenterat att hon får skylla sig själv. Hon kan se tillbaka på en framgångsrik bana som journalist och översättare, men det är inte därför hon får beundrarbrev från hänryckta läsare som är unga nog att vara hennes egna barn. Hennes kultstatus vilar på två böcker från 1970-talet. Först ”För Lydia” (1973), där hon återberättade Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” ur kvinnans perspektiv och förflyttad till modern tid. Därefter ”Maken” (1976), där Martina och Gustav kämpar för att få sin relation att fungera.

Nu ger journalisten Jon Jordås ut ”Min Martina”, där han lånar handlingen från ”Maken”, placerar den i vår tid och ger oss Gustavs synvinkel. Han har alltså sundströmmat Sundström.

Det är på en gång det mest självklara och det mest dödsföraktande en färsk författare kan ge sig på. Sådana här ”pendanger” jämförs automatiskt med förlagan och klarar det sällan. Å andra sidan blir de aldrig ointressanta.

Jordås följer för den delen Sundström mycket fritt. Exempelvis utspelas hans roman under drygt ett år och inte under sju, som ”Maken” gjorde.

De båda ungdomarna representerar på ett naturligt sätt två olika förhållningssätt i vår tid. Även om det tar sig udda uttryck är nog Gustavs vurmande för familjer och äktenskap mer typiska för hans generation än vad romanen låtsas om. Intressant nog ändras ganska lite av läsarens sympatier av att Gustav för ordet. Framåt sidan 400 i ”Maken” är det lätt att glömma att den handlar om en relation som han tjatar sig till, må vara att många har gråtit med honom under åren och kan göra så även i denna bok.

Temat återkommer. Vad göra med en relation där parterna vill olika mycket? Gustav vill ha allt genast. Martina vill alltid vara fri.

Jag läser raskt och hungrigt. Nickar gillande ibland. Grimaserar ibland.

Bokens stora problem är tiden. ”Maken” börjar en vårdag 1966. Läsaren kan själv följa tidens flykt genom aktuella händelser. Jag kämpar länge med att förstå vilket år ”Min Martina” utspelas men måste till slut ge upp. Det hade ju inte varit så farligt om inte Jordås envisats med att fylla sidorna med tidsmarkörer. Här finns blandade nyheter från de senaste fem åren plus en del som vad jag förstått inte hänt alls. Tyvärr går det ut över läsningen. I vissa romaner kan det finnas en poäng med att lösa upp realismen till ett drömlikt flöde, men om föresatsen är att i detalj skildra en relation är trovärdigheten livsviktig.

Kanske är det såhär det kommer att se ut ifall någon om sjuttiofem år skriver en historisk roman om vår tid. Men alla människor som lever nu vet ju att ingen hade hört talas om covid-19 när #metoo-vågen rullade in? Varför låtsas något annat?