Vänskap spirar när mystisk grannfamilj med tam krokodil flyttar in

Resten påminner inte ett dugg om Pippi Långstrump, mer än att huset har ovanliga invånare. Där flyttar nämligen pappa Aster Amarant in med sina barn Poppel, Hassel, Mistel och Tistel, samt ett flertal tjänare och en tam krokodil. Inget konstigt med det, eller?

Hur Neo och Poppel upptäcker varandra påminner även det om en annan favorit av Astrid Lindgren, nämligen ”Prinsessan som inte ville leka” där en prinsessa och en fattig flicka upptäcker varandra genom murarna och blir vänner. Neo och Poppel ser varandra genom grinden och blir nyfikna på varandra. Det leder till en vänskap som är helt oberoende av deras olika bakgrunder, familjer och vad som kan anses vara ”normalt”.

Beskrivningen av den mystiska grannfamiljen görs i både text och bild. Det är exempelvis i Johanna Magorias fantasifulla bilder man ser att barnen och pappan har horn och påminner om rådjur. Men i texten förstår man istället hur olika liv de lever; med guvernant istället för att gå i skolan och med tebjudningar istället för mellis. För att inte tala om hur Neo tvingas byta kläder första gången han besöker huset, för vad ska pappa Aster säga om han inte har finkläder?

Det här är första delen i en trilogi om Amaranterna, vilket märks. I princip går de 60 sidorna bara ut på att presentera Neo och familjen Amarant. En bra start som bådar gott för fortsättningen, men det hinner egentligen inte hända så mycket innan allt är över. Det blir mer av en prolog för de kommande två böckerna, som man väl får hoppas kommer snart.