Jag brukar tänka på den kanariske Lasse Åberg-mannen, och sympatisera med honom, när den här torsdagen närmar sig varje år. När fössta tossdan i mass-helvetet bryter ut.

Enligt Wikipedia är fössta tossdan i mass sedan 2010 "en firad dag". Vidare står det: "Dagen har också på senare tid ansetts vara en inofficiell nationaldag för Småland. Firandet görs ofta med massipantååta”.

Haha.

Smålands nationaldag.

Yeah, right.

För det första är det ganska uppenbart att påfundet är ett hittepå av bagerinäringen, som kränger mil av grön marsipan den här dagen. Men det är en bisak.

Jag vill inte, bara för att jag råkar bo i Småland, bli indragen i vare sig det här dialektala debaclet eller något slags ”stolt smålänning”-högtidlighållande.

Man dränks i vämjeliga "Grattis alla smålänningar"-hälsningar, och varianter på det, över allt på sociala medier.

Vem fasen identifierar sig som "smålänning"?

Det är som att fira att man är europé eller mäter över 1,80 i strumplästen.

Jag känner mer gemenskap med isolerade urbefolkningsstammar på korallöar i Bengaliska viken, än jag gör med gängse Gislavedsbo. Stockholms södra förorter känns mer hemma än Jönköping, Vimmerby eller Eksjö.

Ska jag vara hårdvinklad så känner jag lika mycket samhörighet med smålänningar som fotbollsspelaren Nicolas Anelka gjorde med engelsmän under sin tid i Arsenal: "Jag känner inga engelsmän – och vill inte lära känna några", sa han pricksäkert.

Emotionellt är jag – ni har sett den ikoniska presskonferensen från Qatar-VM – lika mycket smålänning som Gianni Infantino är arab, afrikan, gay eller migrantarbetare.

Och inte nog med att jag motsträvigt dras in i någon märklig landskapspatriotism som jag för allt smör i Småland inte vill vara en del av.

I och med "fössta tossdan i mass"-hysterin kastas jag, och massor av oskyldiga smålänningar med mig, därtill helt oförskyllt ned i någon slags dialektal varggrop, där det tydligen ska firas att en minoritet av smålänningarna inte kan säga r.

Och detta är, sagt med emfas, absolut inget agg mot folk som inte kan säga r, tvärt om, jag gillar icke-r:en och är exempelvis en stor beundrare av Avantgardetsångaren Rasmus Arvidssons "kan inte säga r"-lyrik.

Men det är ju ur det – skämtet att en del har svårt med bokstaven r – ”fössta tossdan i mass” springer. "Skämtet.” Det är ju bara på skoj, säger ni. Absolut. Men saker som är på skoj får ju också gärna vara...tja...skoj.

I Oskarshamn pratar vi till exempel oskarshamnska, som drar åt nordöländskan med distinkta r, och vill inte bli inblandade i detta dialektskojeri. Själv pratar jag, åtminstone om jag får säga det själv, i princip rikssvenska.

Så: fira på, ni, vira in er i metervis av grön massipan och gå ut och vifta järnet med era småländska fanor.

Dra bara inte in mig i den här vedervärdiga dagen, jävvla små-länn-i-naar.