Christian Gustafsson: ”Den sommaren var Lasse Berghagen min enda vän – tack för allt, kompis!”

Jag kände inte en käft i Stockholm. Aldrig har jag känt mig ensammare än som den där lantisen i storstaden som ännu inte riktigt hade hittat ett fack, en tillvaro, en plats. Det enda jag ville var att flytta hem.

För att härda ut gick jag till antikvariat och skivaffärer, tog långa löprundor, besökte museer och promenerade på de Stockholmsgator jag i hela mitt liv romantiserat. Men jag var helt ensam, jag kände ingen förutom tanterna i växeln där jag jobbade.

När sommaren kom fick jag min första riktiga vän i Stockholm.

Han hette Lasse.

Min fasta punkt i den ensamma tillvaron var att en gång i veckan ta båten ut till Djurgården och promenera de branta backarna upp till Sollidenscenen på Skansen.

Allsång på Skansen hade länge varit mer omodernt än stenkakor och barkbröd, men 1994 hade det hänt något.

Lasse Berghagen tog över efter Bosse Larsson.

Sakta men säkert förvandlades programmet från mossig pensionärsunderhållning till en modern lägereld för hela svenska folket.

Allt – precis allt – var Lasse Berghagens förtjänst.

Iförd sin blåa kavaj blev han hela Sveriges kompis. Kunskap, glädje och så lite tango ekade från Skansen varje tisdag. ”Stockholm i mitt hjärta” blev en alternativ nationalsång.

Varje tisdag stod jag där längst fram och tittade storögt och lyssnade när min nyfunne vän presenterade gäster och sjöng ”Sträck ut din hand” och ”Tacka vet jag logdans” och den underbara ”Ding Dong”.

Han visste så klart inte vem jag var, och det kan ju låta mer än lovligt töntigt att som 21-åring ha en låtsaskompis, en Mållgan i blå kavaj, men för en ung, osäker smålänning blev det en märklig trygghet att veta att Lasse stod där på sin scen och var glad och blinkade till mig (det kändes så) från scen och sjöng sånger varje tisdag.

• • •

Med tiden skaffade jag riktiga vänner, vänner som jag tog med till Skansen. Ofta mot deras initiala vilja. ”Va, Allsång på Skansen? Det är ju astöntigt”. Men de följde med och det blev under flera somrar en tradition att sluta tidigare på tisdagar, shoppa med en flaska vin, ta båten från Slussen och släpa en picknickkorg upp till Skansen.

Vi blev fler och fler i mitt Allsången-gäng.

Och programmet, ja, det blev enormt.

Under Lasse Berghagens tid gick ”Allsång på Skansen” från en publik på 800 000 till två miljoner. Han sprängde såväl generations- som smakgränser och förvandlade och revolutionerade den breda underhållningen. Han byggde ständiga gästen Robert Gustafssons folkhemspopularitet och släppte in den moderna pop- och rockeliten. Cyndee Peters, Bröderna Djup och Thore Skogman byttes ut mot Håkan Hellström, Lena Philipsson och Markoolio.

Han baxade till och med Ricky Martin – monstruöst stor vid tiden – upp till Skansen. Uppemot 30 000 personer trängdes. Jag var där och det måste ha varit bisarrt för lemurer och kattungar att bevittna hur tiotusentals människor vallfärdat till deras park för att gasta till ”She bangs”.

Tidernas publikrekord sattes i Lasse Berghagens avskedsprogram. 36 800 personer slöt upp. Oslagbart.

Förutom att vara den store underhållaren och showmannen var Lasse Berghagen också en låtsmed av rang. Det är en bedårande låtskatt han lämnar efter sig. ”En kväll i juni”, ”Teddybjörnen Fredriksson” och ”Stockholm i mitt hjärta” är sånger svensken har i DNA:t från födseln. Men raden av sånger är oändlig ”Du är alltid en del utav mej”, ”Hej clown” och ”Min kärlekssång till dig” bär alla Berghagensignatur.

• • •

Lasse Berghagen var superkändis i princip redan från början. Äktenskapet med ”Lill-Babs”, alla krogshower och farser, vinsten i Melodifestivalen, alla tv-framträdanden och senare ”Så mycket bättre”, där han var en av deltagarna under premiärsäsongen, bidrog.

Men det var ”Allsång på Skansen” som gjorde honom snudd på exceptionellt folkkär.

Den kristallklara rösten, de pigga ögonen och det ständiga, innerliga, äkta leendet – sådant går inte att fejka – gjorde att han brakade genom tv-apparaterna och blev hela landets två meter långa, lilla teddybjörn.

Han var ung även när han blev äldre.

Runt millennieskiftet skulle jag säga att han var Sveriges mest kända människa. Det är nog svårt för 90– och 00–talister att förstå hur gigantisk han var.

I någon mening blev han den breda och moderna och nutida tv-underhållningens fader. Han var en pionjär på många sätt, men blev också en av de sista av sitt slag, de där människorna vars gärning träffar ett helt folk i hjärtat.

Nu är Lasse Berghagen borta. Men minnet lever vidare.

Tack för allt, kompis!