César Airas berättelser är lika medryckande som egensinniga

Det finns trots allt en fast punkt i Airas värld: staden Coronel Pringles, sydväst om Buenos Aires. Där är Aira född och uppvuxen och där låter han ofta berättelsen ta sin början. Och berättaren bär gärna Airas namn, vilket inte hindrar honom från att anta olika fantasifulla skepnader.

I ”Sömmerskan och vinden” sitter han på kafé i Paris och ska skriva en roman som han ännu bara har titeln till – den vi just läser – men han litar på fantasin och att den kan åstadkomma underverk, bara den lutar sig mot minnet. På nästa sida hamnar vi därför i Coronel Pringles och berättarens barndom, där kompisen Omar just har försvunnit. Ryktet säger att han är fast på ett långtradarflak, på väg till Patagonien.

Nu blir det åka av. Omars mamma håller på att sy en bröllopsklänning åt en gravid kvinna och kastar sig med klänning och allt in i en taxi, efter den kommer Omars pappa i en skraltig liten lastbil och sist den gravida kvinnan i en trehjuling. Vi har för länge sedan lämnat verkligheten och hamnat i drömmens och seriealbumens våldsamma värld, där fordon kolliderar och vinden ylar. Men medan fantasin sliter och drar, släpper vi aldrig taget om vardagen i Coronel Pringles och skvallret som satt igång hela kedjan av osannolika händelser. I kontrast framstår Patagoniens tomma och tysta öken som ett paradis där man kan vara sig själv.

Är det förresten vi som håller oss kvar i vardagen? Nej, det är berättaren som drar i trådarna på såväl romanfigurerna som oss läsare, så att hela historien utspelar sig som på en dockteater, med den skillnaden att ridån aldrig går ner, i stället börjar spelet om.

I ”Middagen” är berättaren en namnlös medelålders man, utan arbete, bostad och pengar. Han har bott hela sitt liv i Coronel Pringles och nu har han flyttat in hos sin mamma och lever på hennes pension. I romanens början är han med henne på middag hos en granne. Mamman och grannen skvallrar oavbrutet om stadens invånare, det ena namnet efter det andra rinner över deras läppar, medan berättaren inte minns ett enda och blir alltmer irriterad. Hans få minnen handlar inte om personer utan om föremål och händelser, men eftersom han vet att minnen är opålitliga är de inte viktiga för honom.

När de kommit hem och mamman lagt sig, efter att först, som mammor gör, ha manat honom att inte vara uppe för länge, sätter han på teven där två reportrar på moppe och med kamera på axeln är ute för att fånga stadens nattliv – och nu blir det skräckfilm! Från stans begravningsplats reser sig de döda och drar in mot centrum för att få en middag de med. De är sugna på endorfiner, som ska ge dem lust och livsglädje, och varhelst de drar fram, i en grotesk och skrämmande karavan, anfaller de alla levande och tömmer deras hjärnor, som just en lördag kväll är som mest fyllda med liv.

Budskapet kan tyckas enkelt: vi kan leva som döda i livet, tillbringa våra dagar framför skärmar, utan att verkligen bry oss om människor runt omkring oss, eller ens minnas deras namn. Det är heller inte första gången Aira är upptagen av döden eller av förhållandet mellan minne och berättande. Men hans sätt att gestalta sina teman är helt unikt, lekfullt och gåtfullt. Vad är det berättaren har sett – eller har han somnat framför teven? Zombierna är omöjliga att stoppa just för att de är anonyma, namnlösa och hjärtlösa. Kan man alltså läsa berättelsen om dem som en mardröm där irritationen från middagen förvandlas till grå skelett med kött hängande i trasor från benen?

Vi får inga svar. Nästa morgon nämner berättaren inte de levande döda med ett ord, i stället lyssnar han på sin mamma som går igenom allt det hon ogillade under middagen hos grannen, hans mat, hans hem och hans skrytsamhet. Och så nämner hon en mardröm hon själv haft, samma som hon alltid har, om en namngiven person hon försöker hjälpa. Sin son lyssnar hon däremot inte på, hon är övertygad om att sonen inte alls är misslyckad, arbetslös, utan framtid eller vänner. Hon är helt enkelt en riktig, levande mamma.

Aira hävdar att han aldrig redigerar sina texter, att de skriver sig själva. Att han inte vet när han börjar vart berättelsen kommer att ta vägen eller om den ens kommer i mål. Jag tillåter mig tvivla och ser i stället en sofistikerad och underhållande författare, skickligt översatt av Djordje Zarkovic, som blandar stilar och genrer, fars med essä, metaroman med surrealistisk populärlitteratur, och som hela tiden ser till att den nästan osynliga tråd som förbinder det till synes oförenliga aldrig slits av.