Bladen brinner i Åsa Linderborgs rapport

Vi blev förskräckta när vi fick veta att de som uppfunnit olika sociala medie-plattformar medvetet utgått från funktioner i hjärnans belöningssystem för att göra sina produkter så beroendeframkallande som möjligt. Sedan blev vi irriterade på uppenbart klickbete.

Jag föreställer mig röda och gröna staplar, och vad de gör med unga, oerfarna (eller för den delen gamla och erfarna) journalister som gärna vill klamra sig fast vid ett av de numera sällsynta reporterjobb som finns. Vilken fruktansvärd press. Var är skyddsombuden?

Den andra detaljen som liksom ekar efter genomläsningen är hur Fredrik Virtanen, utstött och gråtande under Almedalsveckan, konstaterar att han om han inte varit Fredrik Virtanen (han refererar till sig själv som offer) under #metoo, så hade han tillhört mobben. ”Det tror jag med”, säger Linderborg. Det är en mycket talande scen.

I ett skeende av så enorma proportioner som #metoo tog sig under hösten 2017 och vintern 2018, och som fortfarande är en självklar referenspunkt i den feministiska historien, finns endast två möjliga ståndpunkter. Med, eller emot.

Det är en märklig företeelse. I en tid där bokstavligen alla har möjlighet att göra sin åsikt hörd och där vi har tillgång till nyheter och intryck från exakt alla världens hörn, är det ändå det hårdvinklade, svartvita, för eller emot, ”på rätt sida av historien” som är i stor mån allenarådande. Är det för trångt, för överväldigande, för att vi ska kunna sortera och vaska fram nyanser?

Åsa Linderborgs tillvaro var minst sagt turbulent under det dryga år ”Året med 13 månader”. Dels privat, med en kärleksrelation som fick ett abrupt slut, men ännu mer i Linderborgs arbete som kulturchef på Aftonbladet.

Ni minns? Först blev hon hotad till livet för att hon inte bojkottade Bokmässan som lät högerextrema Nya Tider ha en monter. Ergo: Åsa Linderborg är själv nazist. Sedan #metoo, där Linderborg ifrågasatte rättssäkerheten och vissa antaganden om alla kvinnor. Ergo: Åsa Linderborg är FÖR sexuella övergrepp och våldtäkt.

Sedan initierade hon en granskning av Stadsteaterns chef Benny Fredriksson i #metoos svallvågor. Han tog senare sitt liv. Ergo: Åsa Linderborg är en mobbare som driver folk till självmord.

Det är en minst sagt inkonsekvent argumentation bakom mycket av kritiken mot Linderborg. Ohederlig, också. Ergo: Rebecka Åhlund tycker att Alexander Bard är vettig och kul som ”rör om lite i grytan”.

Åsa Linderborg blev klandrad av Pressombudsmannen för att ha brutit mot god publicistisk sed, det är allvarligt. Samtidigt, om vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, vad vill folk egentligen att de av oss som begår fel och misstag, ska göra? Upphöra att existera? Ibland tror jag att ”aldrig ha funnits” är det enda godtagbara i cancel culture-sammanhang. Mer om det någon annan gång om jag orkar.

Istället för kulturdebattens ego-uppgörelser och positioneringar kan man läsa ”Året med 13 månader” som just det den är: en människas rapport från hur det var att vara just den människan under just en viss tid. Som alltid är det välskrivet och griper tag, jag älskar att få veta att Åsa Linderborg promenerar med händerna på ryggen. Naturligtvis är hennes vänner och bekanta en räcka bildbyliner från Stockholms grunda medieträsk, men det är i det vardagliga, personliga allt blir spännande på riktigt.

Att åldras som kvinna, att inte längre bli sedd/se sig själv som en sexig kropp. Att köpa en Armanirock till nedsatt pris, men ändå dyr (efter en lunch med Stig Larsson av alla människor) och alltid placera märkesetiketten i nacken så att den syns tydligt när hon hänger rocken över en stol, fast hon samtidigt skäms. Privat moral, nedärvda uppfattningar och pressetik. Att vara en av de officiellt mäktigaste i media-Sverige med uppdrivet självförtroende men ändå brottas med funderingen ”får jag verkligen vara med?” – det gamla vanliga, men oavbrutet fascinerande. Och trots allt kan hon inte bara säga nej till en ihärdig norrman som ständigt vill ta ”en drink etterpa” när Linderborg framträder i Oslo – hon måste hänvisa till att hon faktiskt har en partner för att slingra sig ur det.

Hon är orädd och hänsynslös, rolig och eftertänksam. Många kommer att leta efter koketteri, självrättfärdigande och självömkan, och det kommer de att hitta eftersom det alltid går att läsa in sin egen underliggande rädsla, i allt. Jag finner dock dagboksformen perfekt för den här rapporten. Den låter gråskalor och tvivel tona fram, växlingarna sker både långsamt och på en sekund. Formatet i sig är skoningslöst, jag minns hur Åsa Linderborg nyligen beskrev det självbiografiska som en aggressiv handling. Det är det – både mot andra och en själv.

Men kanske allra mest mot samtiden? För det är inte direkt en intellektuellt reko tid som träder fram genom raderna. Ingen är fan snäll. Och det måste sägas rent ut: att ge en människa skulden för en annan människas självmord är oanständigt, och dessutom strider det mot den kunskap och research som finns om självmord. Men Fredrik Virtanen hade varit mobben om han inte varit ”offret”. Vad hade Åsa Linderborg skrivit om det var Expressen som drevat mot Benny Fredriksson?

Se där, nu ramlade jag in i mediespekulationer igen. ”Året med 13 månader” gör det med en, väcker frågor och diskussionslystnad. Jag drabbas av narkolepsi bara jag tänker på hur många åsikter folk kan ha på Twitter om den här boken. Du har nu läst en recension av den. Unna dig att läsa själva boken. Ha en bokcirkel. Den är värd det.