Åsa Larssons ”Fädernas missgärningar” är en återkomst att glädjas åt

Sedan debuten med ”Solstorm” 2003 har både Martinsson och Larsson utvecklats. Från att vara en, om än alldeles utmärkt, vanlig svensk kriminalhistoria och författare, till att växa ut i ett stort författarskap med komplexa berättelser över flera tidsplan med en huvudperson som i hög grad är mänskligt trovärdig. Så ja, Rebecka Martinsson och Åsa Larsson är i högsta grad välkomna tillbaka.

Just nu verkar de svenska spänningsförfattarna ha slagit läger i nordligaste Norrland. Marklund, Rosenfeldt, Alsterdal – alla gör det. Men Åsa Larsson var först och är störst med sin fasta förankring i Kiruna, fjällvärlden och Martinssons hem i Kurravaara. Det självklara livet med naturen och dess krafter. Människorna både norrländskt kärva och öppet varma, precis som relationen med djuren, inte minst hundarna som är ständigt närvarande i berättelsen. Åsa Larsson berättar sin historia med ett flöde som är så rikt på anekdoter, naturupplevelser, historia och känslor att jag vill att det aldrig ska ta slut.

I alla böcker i denna Kirunaserie har Rebecka Martinsson vacklat mellan Stockholm och Kiruna. Var hör hon mest hemma? Vad ska hon jobba med? Och med vem ska hon leva sitt liv? Denna kamp fortsätter, medan Sivving, den fasta punkten i livet, står stadig på jorden och försöker leda henne framåt, trösta och uppmuntra.

Martinssons ständiga tvivel om att inte räcka till, inte duga, delar hon med andra i berättelsen: Anna-Maria Mella, polisen som alltid slits mellan familjen och jobbet; Lars Pohjanen, rättsläkaren med ena foten i graven, som vill göra rätt en sista gång; Ragnhild Pekkari som kommer av sig i sina självmordstankar för att lite viktigare saker dyker upp; Börje Ström, boxaren med de stora framgångarna som mest av allt vill finna svaret om sin fars öde; Taggen Mäki, som ville bli en gangster som sin far men inte räckte till.

”Fädernas missgärningar” är en deckare, men också så mycket mer. Här finns de allra mest doftrika beskrivningar om boxning, där varje slag känns. Här finns kärleken, både mellan människorna och till naturen, så påtaglig, stark och vacker. Här finns känslorna för Kiruna, staden med alla dess skavanker. Och naturen, den vilda vackra, alltid i fonden, ofta i centrum. Mitt i allt detta, i den myllrande berättelsen om alla människoöden, finns den där: Spänningen, den som griper oss, håller oss fastnaglade. Den viktiga.