Året är 64 e.Kr. – men antiken är alltid nutid
Antydningarnas tid: Samtal under en förintelse
Författare: Stewe Claeson
Förlag: Norstedts
Året är 64 e kr. Kejsar Neros galenskap ökar och framstående romare börjar försvinna – eller blir uppmanade att begå självmord. Seneca d y, tidigare lärare till kejsaren, känner att hans tid börjar rinna ut. Han väntar hela tiden på den omfamning som kejsaren brukar utsätta dem han vill se avrättade för.
Den starkaste skildringen är den om allt som inte sägs. Ingen går säker, kejsarens öron är stora och sitter överallt. Antydningarna blir kommunikationsmedel. Försiktigt, aldrig konkret, omskrivningar. Så kan man kanske ändå prata. Jag tänker på Svetlana Aleksijevitjs beskrivning av ”den inre exilen”, hur tyst kommunikation uppstod när inget kunde sägas högt.
Hoppet finns kanske i det bevarade minnet. En av de finaste scenerna är när Seneca uppsöker en bekant från en av Stewe Claesons tidigare böcker, bokhandlaren Marcus Tullius Ummius och denna plockar fram en rulle med Horatius oden. Det i skrift bevarade kan ligga till grund för en bättre tid.
Att vår värld har egna galna kejsare står väl klart men Claesons bok väcker också tankar kring tystnadskultur, institutioners mödosamt framtagna värdegrunder där ändå arbetstagarna till syvende och sist ändå blir som antikens slavar – utbytbara handelsvaror.