Agmall Sarwaris debutroman är drabbande och läsvärd – trots några barnsjukdomar
Silkesbadet
Författare: Agmall Sarwari
Förlag: Wahlström & Widstrand
Från mullbärsodlingar och silkeslarver i Afghanistan till konstsilkesfabriken i Borås – och de trådar som går i arv genom generationer. Det handlar ”Silkesbadet” om. Silket går som en röd tråd (ja, nästan bokstavligen) genom Agmall Sarwaris debutroman som följer en far, Baba, och hans son Asad.
Baba flyr tillsammans med frun Camila från Afghanistan, via Pakistan, till Sverige. Till slut hamnar de i Borås, där Baba som drömde om egen produktion av silke i hemlandet hamnar på konstsilkesfabriken. Ett hårt arbete för både kropp och själ. Slitet, smärtan och senare även behandlingen av slitaget och smärtan bryter ner honom och hans drömmar.
Liksom flertalet andra romaner de senaste åren skildrar Sarwari flykt, integration, klass och arv med fokus på andra generationens invandrare. På det sättet sällar han sig till författare som Raja Bahari, Duraid Al-Khamisi, och mer nyligen också Zhiwar Rashid.
Att det är ett återkommande tema i samtidslitteraturen betyder inte att den här romanen, eller någon av dem, är överflödiga. Snarare är det ett bevis på att det finns berättelser här som behöver komma ut, liv att skildra. Men det ger också en krypande känsla av att ha läst något liknande förut.
”Det här kunde ha utspelat sig i vilken mellanstor mellansvensk stad som helst. Kanske är det också det som gör romanen läsvärd.”
Sonen Asad växer upp i miljonprogrammet på Hässleholmen och senare det intilliggande villaområdet i Brämhult. I gränslandet mellan stadsdelarna går han och familjen på tå kring pappans depressioner och utbrott. Bland utanförskap och klassresor. För en boråsare som undertecknad är den där fina linjen mellan Hässleholmen och Brämhult väldigt talande, men jag vet också att den är långt ifrån unik. Det här kunde ha utspelat sig i vilken mellanstor mellansvensk stad som helst. Kanske är det också det som gör romanen läsvärd.
Asad utbildar sig till läkare – man anar att författaren tagit inspiration från sitt eget yrkesliv – och hamnar till slut på Hässleholmen igen, i en lavin av bristande vårdresurser och goda intentioner. Han möter de människor han växt upp med, och faller in i faderns fotspår: att arbeta tills det inte går mer och sen lite till.
Stundtals märks det att det är en läkare som skrivit, i de anatomiska termerna och synen på kroppen – men kanske framför allt i viljan att skildra läkarnas otillräcklighet och situationen i vården idag, speciellt i socioekonomiskt utsatta områden och patienter därifrån. Här finns viktiga poänger om vårt vårdsystems privatiseringar och vinstdrivande välfärdsföretag, men det gör också att man stundtals tappar den röda silkestråden om arvet i berättelsen. Kanske skulle dessa passager ha mått bäst av att växa sig till något eget.
Det finns en tendens till övertydlighet i problembeskrivningarna och personskildringarna i ”Silkesbadet”; det är väl tydligt vad som är bra och dåligt. En debutromans barnsjukdomar, kan man säga. Men det är en väl gestaltad roman, och Baba sticker ut som en mångfacetterad, sammanhållen och drabbande karaktär, trots att man inte alltid tycker om honom.
