Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Aase Berg visar hur man bygger en egen värld av hybris

Aase Berg har skrivit en bok om ”Aase Berg”. Boken ”En uppblåst liten fittas memoarer” är en parodi på den pompösa genren ”manlig memoar”. Recensenten Annina Rabe blir arg och upprymd.
Boken Aase Berg är ”cynisk musa” åt ett antal självupptagna män.
Boken Aase Berg är ”cynisk musa” åt ett antal självupptagna män.
Foto: Sara Mac Key

Prosa

En uppblåst liten fittas memoarer

Författare: Aase Berg
Förlag: Albert Bonniers

Den som följt Aase Bergs författarskap genom poesin, essäistiken och prosan vet en sak med klarhet: hon är en av de minst insmickrande författare vi har. Hon slår knut på sig själv för att inte komma läsaren till mötes, vare sig när det gäller identifikation eller empati.

Nej, förresten, jag tar tillbaka det där med empatin. I hennes förra bok, ”Haggan”, där hon är talesperson för den svikna älskarinnan till en gift man, ser jag faktiskt mellan de rasande raderna en förtvivlan som för en kort stund får mig tycka lite synd om henne. Sedan tänker jag, nästan triumferande, ”Ha! DET skulle Haggan verkligen inte gilla!”.

Just så brottas man ofta med Aase Bergs texter, och jag tror inte heller att hon vill bli läst på något annat sätt. ”En uppblåst liten fittas memoarer” är inget undantag. Med en provocerande titel, lånad från Ebba Witt-Brattströms ”Århundradets kärlekskrig”, vill den vara en parodi på den pompösa genren ”manlig memoar”. Den där typen av gubbig självbiografi som pöser över av skryt och självgod falsk ödmjukhet. Aase Bergs utgångspunkt är att kapa genren eftersom den, när kvinnor skriver i den, ofta avfärdats som ”bekännelselitteratur” och devalverats i värde enligt Berg. Fast, handen på hjärtat, är det verkligen så fortfarande? Har inte kvinnors självbiografiska skrivande tagit revansch och uppvärderats sedan ”bekännelselitteraturens” dagar? De senaste årens våg av autofiktion och essähybrider omfattar ju i hög grad även kvinnor.

Hur som helst. Aase Berg skriver alltså en memoar över ”Aase Berg”, en svensk-norsk kvinna som råkar ha en del saker gemensamt med författaren. Dock bör berättelsen läsas som fiktion, vad som är sant eller inte är förvisso fantasieggande men i grunden oväsentligt. För att lägga ännu ett fiktivt raster över det hela berättas Aases historia till stora delar av en kungsörn. En ganska sträng sådan som kan se och analysera saker i Aases beteende som hon själv inte har förmåga till.

Bokens Aase är en kompromisslös människa som till stora delar lever på sin orubbligt starka självkänsla och som tidigt hyllar utanförskapet. Som ung är hon rebellisk, hon lever ett dekadent liv med droger, sex och halvkriminalitet. Skildringarna av hennes ungdomsliv har, trots att de koncentreras kring smärtpunkterna, ett lite kokett och romantiserande drag över sig. (Vilket i och för sig inte är helt ovanligt när medelålders människor redogör för sina vilda ungdomsår.) Det hindrar dock inte att de är väldigt underhållande att läsa, tryfferade som de är med Aase Bergs svarta och blixtrande humor.

Även den fullvuxna Aase fortsätter att vara i krig med omvärlden. Hennes självtillräcklighet är gränslös: hon viftar triumferande med sitt utanförskap, hon har genomskådat allt som vi andra fega hycklare inte har. För en person som i likhet med mig själv brottats med jagsvaghet och katastrofalt dåligt självförtroende sedan barndomen är det här ofta gravt provocerande läsning. Men också intressant och rentav upplyftande: så här kan det alltså också vara! Man kan ge fan i vad andra tycker! Man kan bygga sin egen värld av hybris!

Till slut sitter jag och väntar nästan lite blodtörstigt på att de oundvikliga sprickorna ska visa sig. Och det gör de ju, till sist.

Fast inte verkar livet ju vara ett dugg lättare för det.

Till slut sitter jag och väntar nästan lite blodtörstigt på att de oundvikliga sprickorna ska visa sig. Och det gör de ju, till sist. Egentligen redan i ungdomen, när det visar sig att Aases självkänsla inte passar in i en patriarkal världsordning. Hon är ”cynisk musa” åt ett antal självupptagna män.

Men det som verkligen tvingar henne till halt är när hon blir mamma. Moderskap är inte förenligt med ett empatilöst liv. Särskilt inte när det ena barnet drabbas av psykisk ohälsa och det andra råkar ut för en våldtäkt. Bokens Aase har velat fostra sina barn till lika obundna individer som hon själv, men hon tvingas inse att det inte är möjligt. Och hur är hon själv som mamma? Gång på gång när barnen behöver henne finns hon inte där. I en bättre och mindre patriarkalt ondsint värld, resonerar Aase, skulle hon inte behöva vara det heller. Men sedan tar resonemanget stopp. Om hon har någon egen skuld i barnens mående lämnas åt läsaren att grunna över. Dit är hon inte beredd att gå. Nu har vi hittat sprickan i fasaden.

Här ändrar boken karaktär. Så även språkligt. Det högtravande örnspråket försvinner, ordbrottningarna blir smutsigare. Mitt i de megalomana svadorna om hennes egen orubblighet och den övriga världens falskhet tränger sig något som gör ont på riktigt in. Det har anats tidigare, i samband med en älskad katt som hon tvingats avliva. Och i samband med att hennes pappa dör erkänner hon, nästan som i en bisats: ”Jag vågade inte förvalta hans rädsla. Jag förvaltade min egen rädsla för svaghet i stället.”

Örnen måste dö. När den väl är borta finns bara Aase kvar. Och hon är desillusionerad och trött. ”Jag har tröttnat på att framstå som originell, och ännu värre: jag har tröttnat på att känna mig originell”. Bokens Aase må ha tröttnat på att vara originell, men den här bokens originalitet kan ingenting ta död på. Jag slår igen den, arg och sällsynt upprymd.

Fotnot: Eftersom Aase Berg medverkar på denna kultursida recenseras hennes bok av Annina Rabe, kritiker i Expressen och Sveriges Radio.

Fakta:

Aase Berg

Född: 1967
Tidigare böcker i urval: ”Hos rådjur” (dikter, debut, 1997), ”Forsla fett” (dikter, 2002), ”Uggla” (essäer, 2009), ”Hackers” (dikter, 2015), ”Haggan” (roman, 2019)
Kuriosa: Startade bokförlaget Ink tillsammans med Niklas Darke och DN:s nuvarande kulturchef Björn Wiman. Har varit redaktör för Bonniers Litterära Magasin, medlem i Surrealistgruppen och poesigruppen Köttkropp.
Bokens första mening: ”Hur gör man sig av med en död val?”

Läs mer