von Brömssen bästi cirkus utan fotfäste

Kärlek vid första ögonkastet är tacksamt att gestalta på filmduken: blickarna som möts medan världen runtomkring förvandlas till ett meningslöst bakgrundsbrus, till skira toner från ett ensamt piano. Det är också en av de filmklyschor som har sämst bärighet i den verkliga världen – oftast krävs det mer än ett magiskt ögonblick för att bygga en varaktig relation.

En som dock verkar tro på den ögonblickliga kärleken är Helena Bergström, som i sin femte långfilm som regissör låter huvudpersonen Hugo (Gustav Lindh) trilla dit på en sekund – både bokstavligt och bildligt – två gånger.

Först cyklar han in i violinisten Agnes (Evin Ahmad) på Götaplatsen i Göteborg, och det blir början på en kärlekshistoria som får ett förfärligt slut. Sjuk av sorg försummar han familj, vänner och studierna på Handels. Men så råkar han ut för en ny cykelolycka – under en vansinnesfärd i skogen – och räddas av den mystiska cirkusarbetaren Anna (Molly Nutley). Gnistorna flyger.

Hugo rekryteras som revisor av den vänlige cirkusdirektören och lär känna cirkusens alla udda existenser. I sann entreprenörsanda tar han sig an företagets alla problem, och plötsligt ser livet inte lika nattsvart ut.

Jag tyckte mycket om Helena Bergströms förra film, dramakomedin ”En underbar jävla jul” som skickligt balanserade relationsproblem och slapstickhumor. Kanske har hon försökt göra samma sak med ”Vilken jävla cirkus”, men tyvärr är det mest bara titeln som är snarlik.

För det är just balansen som saknas. Medan Hugos själsliv och djupa sorg skildras med teatral högstämdhet är cirkusfolket en barnslig blandning av skojiga dialekter och lustiga hattar.

I mitten står Tomas von Brömssen som vemodig cirkusdirektör och försöker överbrygga gapet med sin patenterade värme och lätthet, och i de stunder han lyckas blir filmen riktigt sevärd. Men däremellan – i en flod av stolpiga repliker och omotiverade tillbakablickar – är det svårt att hitta fotfästet.

Karin Svensson/TT