Ulf Wickbom: Öppet brev till Cilla Benkö, VD för Sveriges Radio

I studion satt några pratpersoner, som pratade så fort att det mest blev ett kulsprutesmatter av konsonanter i etern.

Det pratades om ett evenemang i "slbe". Jag tror att man skulle åka till Hässelby för att vara med. På liknande sätt måste man själv lista ut att "schtetet" är universitetet. När näringsminister Damberg talar om "ableseten", så bör det vara arbetslösheten han syftar på. Det är svårt att återge dessa kompressioner i skrift. Många förstår nog vad jag menar.

Så låter talspråket och har alltid gjort så. Men sådant talspråk kan bara användas mellan personer som har dessa koder gemensamt. De insatta kan använda vilken ljud-stenografi som helst. Sveriges Radio måste upp en nivå och använda det vi kan kalla vårdat talspråk. Förr var rikssvenskan exkluderande. Den skapade ett finrum för de bildade. Jag talar om ett inkluderande bruk av svenska språket, så gemensamt som det någonsin går.

Jag saknar ofta i radion också mellanrummet. Det blir för få pauser i mångas radiosmatter. Det är just de korta ögonblicken av tystnad som ger ljuden resonans och efterklang, tid för eftertanke och begrundan. När allt börjar låta som en nyhetsuppläsning från Nordkorea, är det lätt att liksom nordkoreanerna slå dövörat till.

Den tyske författaren Heinrich Böll har skrivit en novell om Doktor Murkes samlade tystnad. Ensam i radiohuset klipper han ihop bandinspelningarnas tomrum, lyssnar och njuter av den absoluta kontrasten till sändningarnas strida ström av ord och musik.

Man kan också lyssna på början av Beethovens femte symfoni. Det är mellanrummen som skapar kraften i musiken. Författaren Torgny Lindgren behärskar som uppläsare den svåra konsten att under några tiondelars uppehåll skapa en förtätad väntan på fortsättningen

Det är troligen vår tids brådska och trängsel som skapar konsonantinfarkterna och bristen på vilopunkter.

Men jag tror att det finns ytterligare en förklaring till otydlighetspratet i radiostudion. Röst-narcissisterna speglar sig i varandra. De för en inbördes samtal och glömmer att det är till publiken de ska tala.

Hur ofta hör man inte studiorösterna skratta åt någon gemensamt skämt, som ingen utomstående har lyckats uppfatta.

Öga mot öga med en bekant person behöver sällan hela orden eller meningarna sägas färdiga. Lyssnaren nickar ganska snart som för att säga: Det räcker. Jag begriper.

Vi okända, som inte kan läsa av radiopratarens minspel eller kroppsspråk, behöver mycket mer innehåll för att förstå sammanhanget. När jag lyssnar på P3 måste jag få veta mer om de musikstilar och grupper som fladdrar genom studions gemensamma referensramar. Annars hänger jag inte med.

Jag gick tillbaka till P1 och hörde Cecilia Blomberg och Maria Edström i kulturnyheterna. Innehållet var säkert bra. Men denna gång njöt jag av tydlighet, frasering och uppehåll.

Jag ser ingen anledning till att P3 inte skulle kunna utveckla sin dialekt av en rikssvenska, som njuter av att överföra sitt budskap i elegant förpackning. Det vore Public Service! Hälsar Ulf Wickbom.

Ulf Wickbom