Maffig psykotisk duell hypnotiserar

Det finns inga ord som är skadligare än "bra jobbat" säger Terrence Fletcher och spänner ögonen i sina elever. Det är tydligt att med en lärare som han skulle Pisa-resultaten öka. På studs. I gammal god "berömmelse kostar och det är här du börjar betala, i svett"-tradition piskar han de antagna till den prestigefyllda musikskolan som ska fostra framtidens proffs.

Men till skillnad från i Fame finns inget uns av må-bra-mys i undervisningsmetodiken. Terrence Fletcher får Caligula i Hets att blekna. I mötet med den unge, socialt hämmade jazztrummisen Andrew Nieman (Miles Teller) sammanfaller den enes dröm om perfektion med den andres om att bli en stor stjärna och då blir gränsen mellan hårda krav och sadism hårfin.

Och herregud vad det kostar på. Kroppar spänner sig, kvidanden blir tydliga och ögon fuktas. Och då pratar jag bara om oss i publiken. Uppe på duken är det ännu köttigare och mentalt utmattande, där pågår en lätt psykotisk duell som är bland det maffigare jag sett på senare tid.

För det visar sig att den unge Andrew inte är den som ger upp i första taget. Tvärtom, med ambitioner som få utmanar han sin plågoande och trummar på tills händerna blöder och förståndet är på väg ut. Som för att riktigt understryka att det är i detaljerna storheten sitter zoomar kameran in på öron som rycker till, strängar som knäpper och svettdroppar som rinner. Det är klaustrofobiskt snyggt. Rytmen är oklanderlig.

Men var går gränsen? Vad är genialitet värt? Det är onekligen intressanta moraliska frågor som uppenbarar sig i den febrigt hypnotiserande och påtagligt kroppsliga upplevelsen som Whiplash är.…

In i det absolut sista trumsolot är storyn oförutsägbar och Miles Teller strålande som den medberoende strebern. Men det är JK Simmons i rollen som den oförglömlige läraren som verkligen fascinerar. Han har hedrats med en av filmens fem Oscarsnomineringar och det är mycket välförtjänt. (TT)

Miranda Sigander