Finstämd och välspelad klasskrock i Oslo

Som många andra arbetslösa unga svenskar har Dino rest till Norge i hopp om att kunna försörja sig. Men det är inte så enkelt där heller. Hon bor tillsammans med andra svenskar i ett sunkigt och stökigt kollektiv i Oslo och hankar sig fram.

Av en händelse får Dino jobb några timmar då och då som barnflicka i en medelklassfamilj. Hennes närvaro lyser upp tillvaron för krögaren Steffen och hans två döttrar Siri och Ida. Steffen är bedragen av sin hustru, äktenskapet står på paus. Han dras till den okonstlade och charmiga svenskan, som inte har något emot att bli uppvaktad.

Dino visar sig också ha god hand med barnen. Särskilt för den äldsta flickan Ida, som har problem med vikt, mat och kompisar, blir hon viktig, en person att beundra och ty sig till.

Svenskjävel är förutsägbar både i smått och stort, från enskilda repliker och tjafset i svenskkollektivets kök till relationsförvecklingarna och Dinos återfall, men det är lätt att överse med. Regissören Ronnie Sandahl skildrar en värld han känner till väl och gör det med empati och värme. Och han har ett öra för naturlig dialog som håller Lukas Moodysson-klass.

Bianca Kronlöf – från humorserien Full patte - är en fullträff i huvudrollen med sin självklara närvaro och förmåga att glida mellan småkaxig och bräcklig. Härlig att se är också Mona Kristiansens lågmälda men kontaktsökande Ida.

Svenskjävel är först och främst ett finstämt triangeldrama, men det utspelar sig mot en effektivt skissad politisk fond, och tangerar ett känsligt ämne: relationen Sverige-Norge. Steffen bjuder sina välbeställda vänner på middag och propsar på att Dino ska vara med. En av de manliga gästerna gläds åt att svenskarna, som svek sina nordiska grannar så gruvligt under det andra världskriget, nu är det norska folkets tjänare. Vad säger svenskan om det? Hon ligger lågt och konstaterar att svenskar gillar norrmän och ser på dem ”som en utvecklingsstörd kusin som vunnit på lotto - och unnar dem det.” Med den klacksparken släpper Ronnie Sandahl ämnet. Det ryms inte i den här berättelsen, men är värt at återkomma till.

Ronnie Sandahl, känd som krönikör i Aftonbladet och för romanen Vi som aldrig sa hora, har här gjort sin första långfilm. Det skulle både förvåna och vara synd om han inte fortsätter regissörsbanan. Med Svenskjävel har han skapat den skarpaste svenska skildringen av makt och klass och det vassaste porträttet av en knegartjej sedan Gabriela Pichlers Äta sova dö. Den är mörk, men inte utan strimmor av ljus och hopp inför framtiden.