En spretig konsert utan självförtroende

Jag blir inte klok på Mollie Maxine. Tjejen från Mörtfors/Oskarshamn som charmade många i TV4-programmet Idol för ett par säsonger sedan.

Inledningen är modig och fin. Mollie med bara en akustisk gitarr och hon avbryter mitt i sången och pratar med publiken och visar sin fantastiska publikkontakt. För det är hon bra på. Hon känns helt bekväm på scenen. Det är också fint att se hur hemmapubliken omfamnar henne.

Men det är inte lätt att bära en hel spelning på sina axlar när man knappast har släppt en egen låt. Och det gör inte Mollie Maxine heller. Mitt i lämnar hon över scenen till Dimpker Brothers (lovande folkrockduo från Västervikstrakten) som spelar två låtar. Det är väl schysst mot dem, men ett konstigt grepp. Varför gör de inget ihop?

Mollie Maxines egna låtar är poppiga utan att sticka ut åt något särskilt håll. Mitt i alltihop kommer Justin Timberlake-covern Can't stop the feeling, sedan Dimpker Brothers och alldeles i slutet Undefeatable som hon gjorde på nyårs-Bingolotto. Som extranummer kommer Prince-klassikern Purple rain som hon hyllades för i Idol.

Om man lägger ihop allting blir det en spretig konsert som saknar självförtroendet att bara ha en riktning. En mindre scen och kortare speltid hade varit välgörande.