BETYG: Så bra är låtarna Sverige möter i andra semifinalen
The Rasmus – Jezebel
Retrorock med serietidningsillustrationer låter som en cool idé. Synd bara att The Rasmus verkligen inte lyckas hitta rätt. De vill vara tuffa och hårda men ändå lite sött mumingulliga. Resultatet är den mesigaste av barnprogramsrock i kycklinggul regnjacka.
Michael Ben David – I.M
Detta kitchiga gay-anthem med gigantiskt självförtroende borde gå all in färgglatt på scenen, men icke. Tur att fokus läggs på dansen istället, vilken är spektakulär – men blundar du faller allt. Tipset är att det inte blir nån krona för Michael Ben David.
Konstrakta – In corpore sano
Så nära samtidskonst vi bara kan komma i det här sammanhanget. Sångerskan sjunger om hälsa och ägnar stor del av numret åt att tvätta sina händer. Låten är stramare än före pandemi-kostymen, men det ligger något hypnotiskt över den.
Nadir Rustamli – Fade To Black
Med inspiration av 2019 års Eurovisionvinnare ”Arcade”, men lite mer Eurovisionpampigt. Scenen badar som namnet antyder i svart och grått och satan i gatan vilka röstresurser Nadir Rustamli har. Synd att varenda låt från Azerbajdzjan låter så här.
Circus Mircus – Lock Me In
Någon måste ha ätit magiska svampar. Nej, jag kan inte på annat sätt förklara Georgiens clownskolestudenter med blomsterskägg och steampunkglasögon. Låten är totalt nonsens med britpoptoner och falsettrefräng. Jag är totalt perplex.
Emma Muscat – I Am What I Am
Mer generisk text får man leta efter, är den skriven av en Eurovision-AI? Refrängen är en öronorm, men hela numret är alldeles för polerat för att kunna göra något större intryck.
Achille Lauro – Stripper
Det här med att kasta av sig sina jackor på scenen är tydligen en trend i år. San Marino har sneglat på Italien och gör ett försök med provokativ San Marinsk hårdrock, men det låter och ser ut mest som brittisk punkrock.
Sheldon Riley – Not the same
Det var väl bara en tidsfråga innan fantomen på operan skulle hitta till Eurovision. Här sjunger han en pampig och känslosam ballad om hur han inte är som andra barn, antagligen för att han har en glittermask framför hela ansiktet.
Andromache – Ela
Vad är detta, ingen skaka rumpa-pop med eldreferenser? Cypern har istället skakat fram en betydligt stillsammare låt som gör sitt bästa för att blanda cypriotiska toner med mer modern musik. Det går oväntat bra, med en melodi som glider som silke över öronen.
Brooke Scullion – That’s rich
En modern punkpoppig vibe med futuristisk stil och en karismatisk sångare som skäller ut en självcentrerad tidigare älskare – visst låter det kul? Irland bjuder på fart och fläkt men refrängen är en av de mest enerverande i tävlingen.
Andrea – Circles
Andrea har en av de coolaste mörka rösterna i årets Eurovision. Med en minimalistisk powerballad sjunger hon ut sina känslor med stark emfas som bygger upp för en riktig slag i magen-refräng – som aldrig kommer.
Stefan – Hope
Pop-americana direkt hämtat från en av de bättre klassiska vilda västern-rullarna i sepia. Stefan kan dessutom ståta med årets djupaste röst. Scenshowen verkar fokusera mycket på publikinteraktion, så vi får hoppas att folk är sugna på en spagettivästern.
WRS – Llámame
Plötsligt känns det som att jag är tillbaka i det tidiga 2000-talet igen, på ett klibbigt dansgolv med svettiga kroppar som dansar till tonerna av en sliskig latinopop-wannabe boybandkille. Jag trivs inte. Men en sak ska sägas – det instrumentala dansbreaket är oväntat catchy.
Ochman – River
Ochman lyckas på tre minuter gå rakt in själen. Bara så där. Om det beror på de vackert tillbakadragna verserna eller den oväntat kraftfulla refrängen – delvis i manlig falsett, en annan trend i år – får ni bestämma.
Vladana – Breathe
Nu blir det dramatisk balkanballad som ger absolut ingenting och allt på samma gång. Sångerskan Vladana överspelar och tar i från tårna. Det är uppenbart djupt personligt – men efteråt minns jag bara att hon sjunger att vi andas luft. Nehe?
Jérémie Makiese – Miss you
Det viktiga här är uppenbarligen inte låten, utan artisten. Jérémie Makiese får waila loss bäst han vill i amerikanskinspirerad och gungig r'n'b-soul med höga toner och djupa bottnar. Dansarnas ”straight kille lyfter ett ben åt gången”–dans måste nämnas.
Cornelia Jakobs – Hold me closer
Nej, jag skäms inte. Sverige är bäst i år och jag står för det. Cornelia Jakobs verkar dessutom tala till de flesta på ett ganska unikt plan. Det här är ett av de snyggaste bidragen som Sverige någonsin har skickat till Eurovision.
We Are Domi – Lights off
Elektronisk danspop, tunga beats och en karaktäristisk hög ton i refrängen är vad som ska få den här låten att sticka ut. Vissa 2000-talsvibbar sitter som en smäck, men för det mesta lämnar det här mig totalt oberörd.