Kofi Annan vädjar förgäves om slut på våldet i Syrien

Arabländerna känner slagskuggan från Iran. De styrande i Teheran har sitt brohuvud i Syrien. Deras revolutionsgarde i området är Hizbollah, den militanta islamistiska rörelsen. Också Israel följer händelseutvecklingen i Syrien. Som läget är nu, föredrar Israel att president Bashar al-Assad behåller kontrollen över landet. Israel har enbart dåliga erfarenheter av grannen Libanons kaos.

Jag träffade under ett kort besök i Israel David Walzer. Han är chef för analysavdelningen på utrikesdepartementet i Jerusalem.

”Makten i regionen har flyttas från centrum, Egypten, Syrien och Irak till periferin. Det är nu två icke-arabiska länder som utövar stort inflytande, nämligen Turkiet och Iran”, säger han. Iran vill sprida shia-islam till de huvudsakligen sunnitiska länderna vid Medelhavet. Turkiet vill exportera sitt sekulära samhällssystem.

Hur kommer detta att påverka utvecklingen i Syrien, frågar jag.

Hans svar är pessimistiskt. Trots alla internationella medlingsförsök, tror han att konflikten mycket väl kan pågå i ytterligare, minst ett år. Han ger mig fem skäl.

För det första finns det en stark sammanhållning inom armén och säkerhetsstyrkorna. Avhopparna, som uppmärksammas i väst, är försvinnande få. Regeringstrupperna tillhör den alawitiska minoriteten. ”De slåss bokstavligen för sina liv”, säger David Walzer. Efter vedergällningen mot staden Homs kände de sig som segrare, menar han.

För det andra har Syrien en robust ekonomi. Landet är närmast självförsörjande på basprodukter. Valutareserven är stor. Man kan dessutom räkna med att Syrien för en hjälpande hand från Ryssland.

För det tredje har de två största städerna Damaskus och Aleppo ännu inte sett några stora demonstrationer på gatorna. En stor del av affärsmännen och medelklassen stöder regimen. De talar om ”utkantens revolution” utan att vilja ansluta sig.

För det fjärde är demonstranterna och de väpnade motståndsmännen utan en gemensam agenda. Detta bidrar för det femte till en ovilja hos väst att ge samma aktiva stöd som i Libyen. Ingen vet vem eller vilka man i så fall hjälper.

En mänsklig tragedi utspelas inför våra ögon. Obeväpnade människor sina liv på gatorna. Regimens vedergällning är en form av statsterror.

Det som har hänt de senaste dagarna ändra knappast Walzers bild. Terrordåd har inträffat i Damaskus och Aleppo. Ryssland säger, att Assads vedergällning har gått för långt. Båda händelserna stärker säkert Syriens president i tron, att landets existens är hotad och att omvärlden deltar i denna konspiration. En regim som står med ryggen mot väggen, varken kan eller vill backa en millimeter.

Detta är den andra artikeln om Mellersta Östern. Den första var införd i tidningen den 21 mars.