En kultur för kunskap

Nu har det kommit en rapport i samma ämne, ”The Learning Curve”, publicerad av Pearson, världens största läromedelsföretag, och framtagen av The Economist Intelligence Unit. Rapporten studerar ett antal länder utifrån utbildningsresultat. Det handlar inte bara om hur mycket eleverna och studenterna kan när de lämnar skola och universitet, utan också om vilken effekt utbildningen har på deras liv och på det omgivande samhället. Finland och Sydkorea toppar i undersökningen, medan Sverige får en blygsam 21:a plats.

Det intressanta med Pearsonrapporten är att den uppmärksammar just värdeaspekterna kring kunskap och utbildning, och inte bara de ekonomiska effekterna av utbildning. Ekonomiska utfall av utbildning är förvisso viktiga, men mycket svåra att förutse, vilket rapporten också påpekar. Dessutom handlar utbildning om annat än att bara tillgodose näringslivets efterfrågan. Det handlar också om möjligheten för ett samhälle att ha kunniga medborgare med breda perspektiv, som kan ta sig an också komplicerade samhällsfrågor och inte lämna alla avgöranden i händerna på teknokrater. Pearsonrapporten nämner samband mellan utbildning och laglydnad, politiskt deltagande, och stöd för yttrandefrihet – viktiga ting för varje demokrati.

Rapporten visar också att god utbildningskvalitet inte främst handlar om hur mycket pengar ett samhälle satsar, utan om hur utbildning och skola stöds av det omgivande samhällets kultur. Det som utmärker framgångsrika länder är att man värderar kunskap högt, att man respekterar lärare, och att man förknippar utbildning med begrepp som stolthet och plikt.

Så är knappast fallet i Sverige, där man i stället ofta anstränger sig att finna ursäkter för att inte bry sig om skolkunskaper. En missriktad jämlikhetsideologi har resulterat i att man ser betyg och kunskapsprov som problemet i stället för svaga skolprestationer. Som om vi skulle kunna undfly frågor om bristande kunskaper genom att helt enkelt sluta mäta kunskaper. Men i stället för att vara så rädda för ”elitism” borde vi ge alla elever en chans att mäta sig med de bästa.

Detta fordrar emellertid goda lärare, vilket Pearsonrapporten också lyfter fram. Även här handlar det inte främst om pengar. Det är inte låga löner utan bristen på respekt för lärarens profession som är det stora problemet. I länder som lyckas med sin skola, åtnjuter läraren samma höga förtroende som läkare och andra högutbildade. Där ser man också till att rekrytera de bästa begåvningarna i varje generation till läraryrket.

Vill man ha en bra skola duger det inte att, som i Sverige, låta ansökningstalen till lärarutbildningarna avgöra saken. I nuläget kommer alla som söker in på lärarutbildningen. Det är inte så man lockar de bästa till läraryrket. Här borde man i stället hålla sig med höga antagningskrav och hellre låta platser stå tomma än fylla dem med svaga studenter. Men vill man skapa respekt för lärarrollen, så måste man också förändra arbetsmiljön i skolan. Enligt en rapport förra året från Arbetsmiljöverket om den svenska skolan utsätts en lärare om dagen för våld från elever. Utöver direkt våld får lärare alltför ofta finna sig i glåpord, hot och en stökig ljudmiljö som ger dem hörselskador. Vill man ha de bästa till läraryrket, så måste man åtminstone erbjuda dem en miljö där de inte blir förnedrade.

Per Bauhn

Professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet i Kalmar