Minister och småbarnsmamma – utmärkt kombination!

Den mediadebatt som revs upp av utnämningen av Birgitta Ohlsson (fp) till ny EU-minister är inte klok. Detta är en kvinna som driver sin politiska linje stenhårt och sällan viker sig, oavsett vad motdebattörer inom och utom folkpartiet säger och tycker. Hon väcker med detta självklart känslor. Det hade inte varit det minsta konstigt om utnämningen av Birgitta Ohlsson hade givit upphov till hetsiga politiska debatter i de olika medierna.

Men det säger oerhört mycket om Sverige när det inte är Birgitta Ohlssons politiska gärning och åsikter som väcker debatt eller leder till ifrågasättande av utnämningen av henne till minister. Nej, det som gör att hennes lämplighet som minister har ifrågasatts är det faktum att hon är gravid och väntar sitt första barn. Hur ska hon klara av både barn och ministerpost?

Vi är tillbaka till min käpphäst. Låt folk leva de liv de vill. Låt människor göra sina egna val. Vem mer än Birgitta Ohlsson och hennes barns far har rätt att ha uppfattningar om det lämpliga i att ta jobbet som ny minister? Enligt min uppfattning – ingen alls. Detta är endast en fråga för familjen själv att avgöra.

Det som upprör mig mest är hyckleriet. En kvinna som snart ska få barn misstänkliggörs, ifrågasätts om hon är lämplig som minister. Det blir nästintill lämpligheten i moderskapet som också ifrågasätts när någon likt Birgitta Ohlsson konstaterar att det måste gå att förena barn med ett intressant uppdrag. Är det någon som kan dra sig till minnes att medierna harmset ifrågasatte det lämpliga i Sten Tolgfors utnämning till försvarsminister? Parallellen är glasklar eftersom han också väntade sitt första barn när han blev minister. Men det var aldrig på tapeten, därför att i vårt omoderna land så ställs fortfarande helt olika krav på män och kvinnor.

Barnen är ett ansvar för båda sina föräldrar. Det är helt barockt att allt för många fortfarande har uppfattningen att barnen är mammans ansvar. Kvinnor som gör andra val – likt Birgitta Ohlsson – får vänja sig vid att bli misstänkliggjorda. Justitieminister Beatrice Ask gick igenom samma eklut som Ohlsson när hon var gravid skolminister i början av 90-talet. Annika Falkengren, koncernchef på SEB gjorde motsvarande resa när hon fick barn.

Det riktigt intressanta är att det är alldeles för ofta som det är andra kvinnor som inte respekterar sina medsystrars val, utan hackar och ska sprida dåligt samvete hos småbarnsmammor som gjort ett annorlunda val för att de inte bakar bullar, gungar gungstol eller gör något annat mer passande för nyblivna småbarnsmammor än vara mitt uppe i ett spännande arbete. Attityden gör Sverige fattigare. Den är farligare på sikt för jämställdheten än bristen på kvinnor i styrelserummen, som ju debatteras flitigt som ett stort samhällsproblem.

Irene Svenonius

stadsdirektör för Stockholms stad, med rötterna i Vållö