Amerikansk tebjudning som vitaliserar demokratin
Mannen är Barack Obama. När han svors in som USA:s president för drygt ett år sedan verkade bildligt talat som om han kunde gå på vattnet. Hans valkampanj var mästerligt skött, han hade inspirerat gräsrötterna, han hade inget besvärligt politiskt bagage, och han var vältalig. Därtill hade han en oöverträffbar personlig bakgrund, en imponerande fru och två söta döttrar. Väljarna hälsade sin frälsare välkommen till Vita Huset. Men exakt ett år senare gav väljarna Obama smäll på fingrarna när de – i form av Massachusetts väljarkår, som i fyra årtionden valt Edward Kennedy till senaten – utsåg en okänd republikan till sin företrädare.
Frälsaren kan inte gå på vatten! Efter ett år är alla politikers smekmånad över, men Obama skulle vara ett annat slags politiker, en man som enade USA:s skilda fraktioner (och raser). Tyvärr går det inte. Det är inte bara senatsvalet i Massachusetts som har misslyckats för presidenten. Hans sjukvårdsreform har fortfarande inte antagits av Kongressen, och nu växer sig en ny politisk rörelse, tebjudningsrörelsen, stark.
Tea Party Movement, tebjudningsrörelsen, som har fått sitt namn från Bostonbornas revolt mot brittiska skatter, började som en improviserad protest mot nya skatter. På kort tid har rörelsen, som inte tillhör något parti men kan beskrivas som nyliberal, dock blivit mycket populär, i synnerhet bland vanliga amerikaner som förut inte varit engagerade i politik. Man vill helt inte att staten ska lägga sig i så mycket, och nu säger man det. Man säger det genom att nominera kandidater som tävlar mot både republikaner och demokrater – och ibland har fått republikanen att förlora eftersom väljarna röstade på tebjudningskandidaten i stället.
Amerikaner har rykte om sig att inte vara intresserade av politik. Fel! Aldrig har jag sett så många politiska bildekaler som i USA, aldrig så många skyltar i trädgården med någon kandidats namn. Vanliga människor jobbar ideellt i så kallade telefonbanker, där de ringer upp folk och talar om varför de ska rösta för deras kandidat, eller går runt och knackar på hos folk med samma budskap. Det är inte politik för själviskhetens skull: vinner deras kandidat är deras utdelning inte oproportionerligt stor.
Men dörrknackning är inte allas grej. Tills förra året hade många väljare inte haft mycket att göra med politiken – och inte ens röstat. Men Obamas historiska kampanj väckte den sovande jätten och gjorde helt vanliga människor till entusiastiska kampanjmedlemmar. Ironiskt nog händer nu samma sak igen med tebjudningsrörelsen. Veteraner som Dick Armey är förvisso inblandade, men i huvudsak är tebjudningsrörelsen en Joe Sixpacks, den vanlige mannens, revolt. Och det spelar ingen roll om Obamas anhängarhär eller tebjudningsentusiasterna har rätt: deras engagemang – och helt motsatta åsikter – gör den amerikanska demokratin avundsvärt livaktig.
Elisabeth Braw
