Tomas Arvidsson: Vilken stad att stilla älska
Att en tidig morgon stå längst ut på Varvsholmen och skymta Öland i blått sommardis eller i skarpa höstkonturer. Att överallt andas doften av vänlig liten storstad och hav. Fint.
Och så, mitt i centrum en helt annan bild, som tränger sig på. En okänslig och okunnig stadsplanering som skaver öga och hjärta. Sena tiders dårskap!
Det märkliga bygget som kallas Gesällen. Med låtsasgavlar skulle kåken se ut som om den kom från den gamla Hansastaden. President Trump skulle gillat det fejkade stuket. Borta vid länssjukhuset reser sig den sorgligt svarta Kajalen som en påminnelse om att steget från sjukhuset och in i mörkret kan vara kort. Dessutom nominerad till Sveriges fulaste nybygge.
I hamnen tyngs blicken och själen av det nya universitetets gigantiska och extremt dystra betonglådor som hänsynslöst dödar stadens finaste rum mot havet och Öland. Samtidigt utgör de monument över de styrande och fega politiker, som inte vågade trotsa den akademiska högfärden när den krävde havsutsikt. Man vågade inte heller lyssna på människorna i staden, man vågade inte ta den folkomröstning som tusentals skattebetalare bad om.
Nu står de där, fula och farligt nära en miljökatastrof. Även seriösa företag som noggrant följer säkerhetsföreskrifter kan drabbas av bränder. Kalmar har under våren sargats av två tragiska företagsbränder, där giftig rök har hotat omgivningen. Båda dessa företag har uppenbarligen följt alla regelverk, men tyvärr ändå drabbats.
Vi var många som protesterade mot universitetsbygget i Kalmar hamn. De allra flesta av oss gjorde det därför att vi ville och vill universitetet väl. Vår vision var att det ska stå på fast och gedigen grund, kunna expandera och utgöra en dynamisk kraftkälla för Kalmar län och hela forskarsamhället. Men vi var oroliga för att ett bygge just i hamnen skulle bli fel och på sikt förstöra många goda möjligheter.
Vi varnade för negativa miljöfaktorer och för att hamnen skulle bli lidande. Hur hanterar man en brand i exempelvis en stor gasollast eller i de väldiga mängder explosivt gödningsmedel eller i de 2,5 miljoner ton flytande petroleumprodukter som lagras i hamnen? Förutom explosionsrisk alstras giftiga, nitrösa gaser som med den vanliga sydvinden sprids in över gästhamnen, universitetet och centrala staden.
Under miljödebatten för några år sedan hävdades från kommunledningen att det nya universitetet vid en olycka skulle utgöra en skyddande mur mot innerstaden. Studenter är lättare att evakuera än sjukhuspatienter, sa man i fullständig aningslöshet från samhällsbyggnadsnämnden. Vill universitetet med tusentals studenter och hundratals lärare verkligen ha rollen som sköld mot explosioner och gaser? Kommer man att informera de nya studenterna om denna något ovanliga bisyssla till studier och forskning?
Naturligtvis måste hamnen och Tjärhovet få utvecklas och rymma tusentals ton explosiva produkter. Tunga transporter med mycket farlig last måste få färdas till och från platsen.
Som en ung student kanske skulle ha sammanfattat läget: ”Sjukt bra med ett universitet i Kalmar. Sjukt sjukt att bygga det i hamnen.”
PS. Ett av de viktigaste skälen att bygga universitetet i hamnen, sa man, var att det skulle ligga nära centralstationen. Nu överväger politikerna att flytta stationen långt bort från hamnen.
