Linnéforskare har kartlagt 18 privata konsthallar

– Många har mötts av stor misstänksamhet. Varför startar man ett företag utan att räkna med att tjäna några pengar?

Professor Lars Lindkvist ställer själv frågan när Barometern träffar honom och doktoranden David Calås på Ekonomihögskolan på Brofästet.

Tillsammans har de skrivit boken Avtryck, med undertiteln Kulturentreprenörer, konsthallar och mecenater, där de i 18 kapitel låter grundarna till stora och små konsthallar och museer berätta sin historia.

Från det kommersiella Fotografiska i Stockholm med en jättepublik, till konsthallen i den lilla byn Hishult i sydostligaste Halland. Vida museum och konsthall på mellersta Öland finns också med.

Grundarna Börge och Barbro Kamras berättar om tillkomsten, medan de nya ägarna Hampus Vallien och Emilia Thor ger sina tankar om framtiden.

– För Vida, precis som för många andra satsningar, till exempel Alma Löv i Värmland, handlar det om nära relationer mellan initiativtagarna och konstnärerna. Ulrika Hydman Vallien fanns ju med hela tiden, ända från makarna Kamras start på galleriet Lilla Nyborg i Borgholm, säger Lars Lindkvist.

– Därför föll det sig kanske naturligt att sälja till sonen Hampus Vallien, som nu driver Vida.

Lars Lindkvist menar att intresset för konsten är en av de största drivkrafterna, men det kan också handla om att göra något för sin egen skull. Att visa upp sin konstsamling eller få utlopp för sin egen kreativitet, eller göra något för bygden man lever i.

– Självförverkligande, helt enkelt, säger Lars Lindkvist.

– Och att skapa kulturella värden, inte tjäna pengar, säger David Calås, som just nu specialstuderar ett pågående konsthallsprojekt i Tornedalen.

De har genom sina intervjuer runt om i landet funnit att entreprenörskap kring kultur ofta handlar om samarbete i par.

– Man säger ofta att entreprenörer tar sig fram ensamma, som Ingvar Kamprad, men här har vi sett att det är tvärtom. De här personerna visar att det är viktigt att ha någon att tala med, att förverkliga något tillsammans. Det vill vi lyfta fram, säger Lars Lindkvist.

– Det kan vara man och hustru, far och dotter, syskon, ja, till och med tvillingar, som i det helt unika gitarrmuseet i Umeå.

Utgångspunkten för boken har varit Lars Lindkvists iakttagelser kring museet Vandalorum i Värnamo, som han har följt under många år.

– Man kan se Lasses studie som en prolog till det här. Min forskning är annorlunda, där jag mer följer processer som pågår här och nu, säger David Calås.

– Ja, Vandalorum handlade ju i mycket om att skapa ett bättre samhälle, att få fram värden som skulle göra Värnamo mer attraktivt, säger Lars Lindkvist och berättar om många problem på vägen.

– Det var som så ofta svårt med finansieringen, innan ett antal näringslivsprofiler klev in. Dessutom är det inga snabba svängar, man måste skynda långsamt och förstå att allt tar tid.

Privata konsthallar är en tämligen ny företeelse i Sverige, men de har länge funnits utomlands, inte minst i grannlandet Danmark, berättar Lars Lindkvist och nämner den berömda konsthallen Louisiana. I Sverige var Magasin 3 i Stockholm först, det kom till 1987.

– Men de sista åren har det skett en stor utveckling. Mellan 2000 och 2010 var det som mest explosivt, en riktig konsthallsboom, säger Lars Lindkvist.

Samtidigt menar han att relationen mellan kommunerna och de privata konsthallarna ofta har varit kritisk.

– Där finns både skepsis och okunskap, till exempel fick museet Abecita utanför Borås inte ens en vägskylt.

Det är lite av det som Lars Lindkvist och David Calås vill få bort med sin bok.

– Det är fortfarande väldigt svårt. Till exempel är donationer till konst inte avdragsgilla, som de är till sport.

– Men vi vill visa att det faktiskt går. Inte säga att det är bra eller dåligt, utan utforska hur det går till.

Boken Avtryck har precis kommit ut, men den har ännu inte lanserats.

– Tanken var att vi skulle ha med kulturministern, men övergångsregeringen kom i vägen. Så nu blir det i början av nästa år, säger Lars Lindkvist.