Anders Enström: Etiska regler styr hur tidningen jobbar med trafikolyckor

Kvinnans text beskriver hur provocerande det kan upplevas när någon försöker filma och fotografera direkt efter en trafikolycka:

”De mötte min blick med samma likgiltighet som om de tittade på Youtube. Jag viftade åt dem att ge sig av, att sluta filma, sluta glo, men de stod kvar där de stod. Jag bad ambulansmännen att säga åt dem, för: ”Min skadade son är inte underhållning”, men de kunde inte göra det.”

Reaktionen är lätt att förstå. Att i den nakna, utsatta situationen, i ett tillstånd av chock, skräck, ovisshet, kanske ilska, mötas av en människa som intresserar sig mer för att dokumentera än att hjälpa – alla förstår att det väcker avsky. Att det kan upplevas som någon gottar sig, att någon cyniskt jagar bekräftelse i sina flöden.

Vi kan nog alla enas om det förkastliga i mobilfilmarnas beteende. Jag tror ingen är beredd att rycka ut till deras försvar.

Samtidigt – är det inte så journalister och fotografer jobbar?

Vi är ju ofta där när trafikolyckan hänt, när huset brinner eller mord har begåtts.

Är inte vi precis lika cyniska och okänsliga som den filmande kvinnan i insändaren?

Hur vi uppfattas ligger naturligtvis i betraktarens öga, och jag kan av naturliga skäl inte svara för alla journalister, men på Barometern-OT är vi noga med det här. Att vårda yrkesetiken är en viktig del av vår trovärdighet. Så nej, vi beter oss inte som filmaren i insändaren.

I grunden handlar det om vårt uppdrag. När något händer i vårt spridningsområde förväntas vi berätta om det. När olyckor sker är vi snabba ut med information. Ofta påverkas trafik med köer och omläggningar, läsarna behöver veta. Det handlar om samhällsnytta.

Ibland åker vi ut för att fotografera eller filma. För att det är en större eller anmärkningsvärd olycka. En bild kan som bekant säga mer än tusen ord. Om vad som hänt, kanske också varför. Men vi håller avstånd och filmar eller fotograferar inte skadade människor. Vi respekterar räddningspersonalens arbete och är noga med att inte störa.

Här finns journalistkårens yrkesetiska regler att luta sig mot, där paragraf 10 lyder:

Visa hänsyn vid fotograferingsuppdrag, anskaffning av bilder och annat material, särskilt i samband med olyckor och brott.

Som en följd är vi också återhållsamma med att köpa in bilder från frilansare (som vi inte har koll på) eller allmänhet. Vi vill inte riskera att publicera bilder som tagits på ett oetiskt sätt.

Att fotografera är en sak, där handlar det om yrkesetik. Alltså om hur reportern eller fotografen agerar på fältet. När vi sedan kommer till själva publiceringen är den en annan etik som griper in – medieetiken.

Där har vi vägledning i de medieetiska reglerna, där paragraf 9 lyder:

Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

Därför är alltid vi noga med hur vi beskär och pixlar bilder från olyckor. Så att det till exempel inte enkelt går att identifiera inblandade fordon. Diskussioner om hur vi ska beskära bilder för att värna enskildas integritet – i olika sammanhang – förs dagligen på redaktionen. Vid känsliga publiceringar är jag som ansvarig utgivare alltid med och tar det slutliga beslutet.

Och skulle någon ändå uppfatta att vi gått över gränsen och känner sig kränkt av en publicering, kan den anmälas till Medieombudsmannen (MO). Skulle MO anse att vi gjort fel får tidningen betala böter och publicera ett så kallat klander, en text som beskriver felaktigheterna i publiceringen.

Så ser vårt etiska system ut. Och så skiljs journalistiken från det som beskrivs i insändaren.