30 år sedan Tjernobyl – här är livet i "zonen"

Reportaget publicerades ursprungligen 26 april 2011

Men informationen dröjde ytterligare en dag. Då först fick de boende besked om att reaktor fyra vid kärnkraftverket hade exploderat. Evakueringen av hela området gick snabbt, 1 100 bussar kördes från Kiev och invånarna flyttades till byar utanför den 30 kilometer breda zon som upprättades och som finns kvar än i dag. Den största kärnkraftskatastrofen i världen var nu känd även för dem som bodde vid reaktorn. Längre ner på gatan möter vi Andrey Rudochenko, han drar en liten varuvagn. Han är en av de 400 som återvänt till sin hemby Tjernobyl. Han har trotsat de ukrainska myndigheternas varningar om att bo inne zonen.

– Jag vill dö här, säger han.

Här kan han leva nästan som normalt. Sköterskor kollar regelbundet hans hälsa men som alla andra i zonen kan han fortfarande inte äta bär och svamp från skogen.

Staden Pripjat byggdes för arbetare och deras familjer en mil från kärnkraftverket.

Guiden Maxim Vujejin kör oss i sin gamla Savut genom den övergivna staden. Barometern är här någon vecka innan lövsprickningen och ser fortfarande konturer av en genomplanerad drömstad, byggd 1970. Pripjat var ett mönstersamhälle, här bodde Sovjets bäst utbildade unga människor som tämjde atomen för att bygga kommunismen. Men det fick ett abrupt slut.

”Människors hälsa, nationens rikedom” står det på sjukhuset. Det är kusligt övertydligt, men då helt omvänt. Kostnaderna för olyckan är omöjliga att räkna i pengar men siffror på 1 000 miljarder kronor har nämnts. Frågan om hur många människor som drabbades är omtvistad. FN publicerade en rapport där siffran 4 000 döda som följd av Tjernobyl olyckan angavs.

– Siffran är ett skämt, säger Maxim Vujejin. Medelåldern här i Pripjat var 26 år, i dag har en tredjedel av de 50 000 som bodde här dött. Och det är bara här. Huvudorsaken till olyckan i Tjernobyl var att man skulle undersöka vad som hände om inte reaktorn fick något kylvatten, om det skulle bli strömavbrott. En hel kedja av mänskliga fel ledde sedan till att trycket blev för stort, taket på reaktorn sprängdes och radioaktivitet läckte ut.

Utanför reaktor fyra vid kärnkraftverket träffar vi Igor Kostin, en av Ukrainas mest berömda fotografer. För 25 år sedan hade han kommit hem från en reportageresa i Afghanistan. En kompis som var helikopterpilot tipsade om att det hänt något i Tjernobyl.

– Det var svårt att förstå vidden av händelsen. Vi flög nära reaktorn och plötsligt slutade mina kameror att fungera. När vi kom hem kunde jag rädda en enda bild, strålningen hade förstört negativen, säger han.

Han bestämde sig för att stanna kvar och följa räddningsarbetet. En massiv räddningsinsats på totalt 600 000 sovjetiska soldater, så kallade likvidatorer, försökte begränsa skadorna runt Tjernobyl men också överallt där problemen med nedfall fanns. Igor Kostin var uppe på taket i flera omgångar och tog emot en stråldos som var fem gånger den tillåtna. Enligt obekräftade uppgifter ha cirka 10 procent av likvidatorerna dött i leukemi. Igor Kostin själv säger att han mår dåligt och har haft sköldkörtelcancer, den kanske vanligaste sjukdomen i Tjernobyls spår. Han har vigt sitt liv åt att berätta om räddningsaktionen och han är kritisk.

– De här hjältarna har offrat sina liv. För det fick de 100 rubel och en papperslapp, säger han.

Vi står på en parkeringsplats ett par hundra meter från den havererade reaktor fyra, den enda tillåtna platsen för att fotografera. Fotografen Mikael Eklund vill ha en bättre bild och är på väg ut på gräset. Då skriker Igor Kostin till. Det är bara asfalten som är säker mark.

– Gud gav oss sol, vind och vatten. Inte kärnkraft. När inte ens japanerna klarar av energikällan, hur ska någon annan då göra det, säger han.

Tillbaka i Pripjat letar vi oss in i skolan.

Morgonen den 26 april gick eleverna som vanligt till sina lektioner. Det enda som skilde sig den här dagen var att de blev instängda. Ingen fick gå ut trots att det var en fin och varm dag. Vi passerar klassrum där böckerna fortfarande finns kvar, bilder av Lenin som ung pryder en vägg, en trasig jordglob, och mängder av gasmasker ligger utspridda över golvet. Varje barn hade sin egen personliga gasmask, den kom aldrig till användning, i alla fall inte den 26 april.

Vi åker vidare till nöjesparken. Här finns radiobilar som aldrig hann köras, ett pariserhjul som aldrig fick snurra och gungor som inte rört på sig. Den 1 maj 1986 skulle parken ha invigts. Nu rostar den långsamt sönder. Vi går över ett torg med sedvanlig öststatsestetik, vidare genom entrén till stadens hotell. Vi går lite försiktigt uppför en trappa mot högsta våningen. Det är märkligt att vi tillåts gå in i husen. Faran att de ska kollapsa känns överhängande. Det är oerhört tyst. Vinden väsnas lite genom några popplar som brutit igenom asfalten och bildar en ny allé. Det är tystnaden som är det mest skrämmande i Pripjat. Det en gång så moderna optimistiska samhället håller på att begravas av naturen, här stannade tiden den 26 april 1986. Uppe på hotelltaket ser vi silhuetten av reaktor fyra. Nu står den där som en gravsten över en än i dag oöverblickbar katastrof. Någon beskrev Tjernobyl som en eld vi inte kan släcka under vår livstid, det tar kanske ännu längre tid.

Det är i dag möjligt att göra dagsbesök inne i zonen. Tidningen Forbes har beskrivit det som ”världens konstigaste dagstur” och kanske har den rätt. Ett besök i zonen passerar inte obemärkt. Man skulle kunna göra en jämförelse med turistattraktionen Poltava som också ligger i Ukraina. Där den svenska armén åkte på storstryk av Peter den store och där närmare 7 000 soldater dog. Men det var för 302 år sedan. Tjernobyl är ett stycke nutidshistoria som har orsakat svåra sår hos miljontals människor i Ukraina och Vitryssland. Det känns.

Byn Tjernobyl är däremot inte död. 3 000 människor bor här en vecka i taget, och arbetar fortfarande med att städa upp efter katastrofen. För tio år sedan ville människor flytta tillbaka. Totalt evakuerades 350 000 människor från området. 400 har flyttat tillbaka.

Optikern Lubov Sminorfsvka är en av dem. Hennes man är Tjernobyls präst och hon tillbringar mycket av sin tid i den ortodoxa kyrkan. De flyttade tillbaka 1998.

– Jag sov dåligt och drömde hela tiden om att komma tillbaka till Tjernobyl. Jag ber till Gud att man någon gång kommer att ta bort stängslet runt zonen.

Vad tycker du om kärnkraft?

– Negativt. Jag lider med det japanska folket, jag förstår vad de går igenom just nu.

Geigermätaren piper rejält när vi passerar ”red forest”, det område som fick ta emot den största delen av det radioaktiva nedfallet.

– Egentligen var nedfallet inte rött, snarare var det som färgen på en räv, men det finns ingen bra engelsk översättning, säger Maxim Vujejin.

Det här området strax väster om reaktor fyra drabbades värst. Strålningen var 400 gånger kraftigare än vid Hiroshima. Även om strålningen fortfarande är förhöjd i zonen menar experter att ett dagsbesök inte innebär en större stråldos än den man får från en Atlantflygning.

Frånvaron av människor har gjort att det i zonen i dag finns större antal och fler arter av djur i dag än 1986. Det finns över 100 vargar, björnar, hjortar och älgar. Vildsvin har attackerat människor som stört deras boplats i övergivna hus.

På väg ut ur zonen stannar Maxim Vujejin bilen. Ett par hundra meter från oss ser vi ett dussintal hästar. Det här är den enda kvarlevande arten vildhästar i världen. Det är Przewalskis hästar, ett kaxigt hovdjur som människan aldrig lärde sig tämja. Vi får några överlägsna blickar som indikerar att det här är deras område nu. Naturen har tagit tillbaka zonen. Människan fick sin chans, nu regerar djuren.