Vi blir muren mellan en just nu pågående idioti och förskolans barn

Det märkliga är att resonemanget inte går ihop med verkligheten.

Om barnen är det viktigaste, vilket vi är rörande överens om, då måste även pedagogernas arbetsvillkor vara det. Barnens sak sitter ihop med vår, de går inte att separera. Blir våra villkor bättre, blir också barnens det. Men sådana åtgärder kostar pengar. Och i dag verkar ingen, vare sig rektorer, ledning eller politiker, vara beredd att ta diskussionen på allvar. Men att säga att barnen är det viktigaste, samtidigt som man med all tänkbar tydlighet visar att det egentligen är ekonomin, är rent av hånfullt. Mot vårdnadshavare, förskollärare och, inte minst, barnen själva.

Ska detta få fortsätta? Ja, så länge vi pedagoger väljer att vakna på morgonen, klä på oss vår profession, för att sedan traska till jobbet. Och missförstå oss rätt, vi gör det inte för att vi måste, utan för att vi faktiskt vill ge barnen bästa tänkbara förutsättningar för utveckling och lärande. Vi brinner för det här. Och eftersom vi gör det, blir vi muren mellan en just nu pågående idioti och förskolans barn. Men en mur håller inte för vad som helst. Många har redan lämnat yrket på grund av utbrändhet eller för att de helt enkelt fått nog. Den enda lösning som finns är förändring.

Visselblåsarna

Vi är flera förskollärare som tröttnat på att stå tysta och se på när våra arbetsvillkor försämras och barnen blir lidande på grund av besparingar och stora barngrupper. Vi kräver förändring!