”Var har ni ert hjärta, ni som sitter och dömer ut äldres rätt till ett värdigt liv?”
Det går inte att tolka det på annat sätt. Bemötandet kommer från boendets ledning men även tidigare från kommunen som ju har lagt ut verksamheten på den privata aktören Humana istället för att driva den i egen regi. Det hänvisas till siffror och underlag, men verklighetens vardag är uppenbarligen mindre intressant.
Nu har jag en ideologisk övertygelse om att verksamhet inom områden som äldreomsorg och socialtjänst fungerar bäst om de drivs och finansieras gemensamt. Det är lika bra att vara tydlig med det. Under min tid som förtroendevald i omsorgsnämnden i Kalmar kommun fick jag därför kämpa hårt mot privatiseringsivern hos andra partier samt med undfallenheten hos det egna. Att tro på något sitter ju i hjärtat och kan inte överges hur lätt som helst, men det kostar på. Man blir inte direkt populär i de styrande skikten. Jag har dock alltid tyckt att det har varit värt det. Att kunna se sig själv i spegeln på kvällen och säga ”Du gjorde ändå vad du kunde” är värt en del.
Att situationen ser ut som den gör på Atlasvägen beror så klart på att resurserna inte räcker. Kommunen får helt enkelt vad den betalar för, precis som socknarna förr fick när barn auktionerades ut till lägstbjudande. Det hela är osmakligt, och det är ännu mer osmakligt när det drabbar våra allra svagaste, nämligen våra äldre. Det drabbar också en tydligt definierad personalgrupp, den oerhört kvinnodominerade gruppen undersköterskor. Det kan knappast inte vara helt obekant för en kommunledning som brukar vilja tala om sig själv som jämställdhetens goda riddare och räddare.
Tänk om kommunen behandlade andra på samma sätt? Vi kan leka med tanken på att skötseln av Guldfågeln Arena lades ut till lägstbjudande. Det är naturligtvis otänkbart. Den verksamhetens kvalitet är alltför viktig för att sättas på spel, men kvaliteten i äldreomsorgen och den livskvalitet som präglar våra invånares sista år i livet kan vi sjabbla bort lite hur som helst bara det blir billigare. När blev, i beslutsfattarnas ögon, elitfotboll viktigare än en värdig omsorg av våra äldre?
Jag saknar en folklig opinion men lika mycket saknar jag ett politiskt ansvar som inte distanserar sig och gömmer sig bakom upphandlingsreglementen. Var har ni ert hjärta, ni som sitter och dömer ut äldres rätt till ett värdigt liv? Det sitter väl inte mer i er egen plånbok än i er etik, moral och ideologiska övertygelse?
Birgitta Axelsson Edström, partipolitiskt oberoende men likväl engagerad invånare
