”Uppskattar ni inte barnens lek i skogen?”

Tre kraftfulla steg, 1-2-3, är vad som krävs för att komma upp över slänten och in i den magiska skogen från den asfalterade gatan. Jag drar upp solglasögonen på huvudet, dom behövs inte längre. Här är ljuset mjukt.

Insändare • Publicerad 10 juni 2024

Detta är en insändare i Barometern Oskarshamns-Tidningen. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Plötsligt står jag framför den första kojan. Den är byggd av barn på en närliggande förskola. Jag räknar till totalt fem kojor. Synd att deras kojområde snart är borta.” Arkivbild.

En vägg av ståtliga, gamla tallar blickar ner på mig. Tystnaden och stillheten är påtaglig. Ljuset strilar ner på marken som är täckt av blåbärsris. Morgondaggen glimmar på bladen och blåbären är fortfarande gröna med skiftningar åt blått.

Jag insuper ljuden av alla fåglar. Dom vet inte än att deras skog är hotad. Det kommer de märka någon framtida vår när de försöker flytta hem. Att Krafslösaskogen inte finns kvar. Deras hem, ”min” och alla andra Kalmarbors skog.

Annons

Jag vandrar längre in i skogen. Den skiftar karaktär. Plötsligt är marken täckt av mossa. Det är mjukt att gå. Mossan dämpar ljudet än mer. Grankottar ligger som ett strössel på marken. Här är det äldre barrskog och granskotten skiftar från ljusgrön till mörkgrön. Ormbunkar sträcker sig mot ljuset.

Plötsligt står jag framför den första kojan. Den är byggd av barn på en närliggande förskola. Jag räknar till totalt fem kojor. Synd att deras kojområde snart är borta.

Ekbladen samlar daggen i stora droppar. Får man ens rycka upp ekar med rötterna, är dom inte skyddsvärda? Längre in i skogen finns små stigar och stenmurar täckta med mossa. Liljekonvaljerna har precis vissnat, rönnbärsblommorna likaså. Snart kommer linjekonvaljerna få röda, giftiga bär, rönnbären skifta från grönt till orange. Ormbunkarna kastar skuggor på den slingrande stigen och jag följer stenmuren längs skogen.

Vad är det ni inte ser, tänker jag, och funderar på vad beslutsfattarna för skogens framtid gör denna tidiga söndagsmorgon. Ser ni inte att skogen kryllar av liv? Hör ni inte skogens djur? Ser ni inte det magiska ljuset? Känner ni inte dom mjuka stigarna? Den fuktiga, syrerika luften? Uppskattar ni inte barnens lek i skogen?

Stenmuren leder mig ur skogen, björkarna och lupinerna sträcker sig mot ljuset. Jag är ute på asfalten igen. Vinden tar ett kraftigt tag i mig, här utanför skogen finns inget som skyddar mot vindarna som vi lever med i staden. Det hårda solljuset smäller till mig i ögonen, så jag fäller ner solglasögonen igen. Jag bevarar skogens frid i själen. Snart är jag hemma igen. Jag kommer gå min runda så ofta jag kan, så länge vår skog får vara kvar. Jag visste inte om skogskövlingsplanerna förrän igår. Det gjorde mig förkrossad. Beslutsfattarna sover nog fortfarande. Hoppas jag kan väcka dem.

/Boende i närområdet