Stoppa nedmonteringen av fritidshemmet
Rapportens syfte var att belysa fritidshemmens kvalitet och i rapporten sammanfattades fritidshemmets verksamhet med att det egentligen inte fanns någon anledning att vara nöjd då många fritidshem enbart erbjöd elementär omsorg.
Våren 2020 presenterades åter igen en utredning om fritidshemmet, den första statliga utredningen på närmare 30 år. Där tydliggörs att den kritik om bristande kvalitet och likvärdighet som påtalades kvarstår och har dessutom ytterligare accentuerats och förstärkts. Med andra ord kan situationen beskrivas som fritidshemmets nedmontering. Flera förbättringsområden lyftes fram i utredningen. Dessa områden handlar både om fritidshemmens villkor och förutsättningar och vad fritidshemmet som utbildningsinstitution kan vara i ett alltmer segregerat samhälle.
Fritidshemmet ska kompensera för barns olika sociala bakgrunder och uppväxtvillkor. Samtidigt vet vi att många barn till långtidsarbetslösa och barn i segregerade miljöer ofta hamnar utanför fritidshemmet vilket innebär att de barn som allra bäst skulle behöva fritidshemmets undervisning inte får del av den. Nu hjälper det inte att enbart erbjuda alla barn en plats på fritidshemmet. Förutsättningarna för att genomföra en pedagogisk verksamhet finns inte på många fritidshem. Skolinspektionen, Skolverket, statliga utredningar och forskare påtalar unisont att fritidshemmets villkor kraftigt försämrats både beträffande tillgången till ändamålsenliga lokaler och bristen på utbildade lärare vilket bidrar till bristande likvärdighet och möjligheterna att arbeta kompensatoriskt i relation till social bakgrund och olika livsvillkor.
Vad ska fritidshemmet vara?
Vi menar att det behöver föras en diskussion om fritidshemmets samhällsfunktion. Dagens politiska diskussion om fritidshemmet saknar både visioner och kunskaper om vad det syftar till eller skulle kunna vara i ett samhälle som blir alltmer segregerat och ekonomiskt ojämlikt. För att utveckla fritidshemmets fulla potential menar vi att en kvalitetssatsning från både skolhuvudmän och statliga myndigheter måste ske vilket innebär att:
• Säkerställa ändamålsenliga lokaler och tillgång till pedagogiskt material som möjliggör fritidspedagogisk undervisning.
• Ett realistiskt antal barn per lärare i fritidshem och att gruppstorleken också är anpassad till barngruppens förutsättningar, behov och fritidshemmets lokaler.
• Initiera utbildningssatsningar för att säkerställa att all personal i fritidshem har utbildning för sitt pedagogiska uppdrag.
Om så sker kan fritidshemmet erbjuda en likvärdig undervisning som ger utrymme för alla barns behov och möjligheter till att växa och utvecklas samt erbjuda en meningsfull fritid. En god och stark grund för att motverka gängkriminalitet torde vara oerhört viktigt för både barn, föräldrar och samhället i sig. Det är därför nu hög tid att både skolhuvudmän och statliga myndigheter tar sitt ansvar för barnen på fritidshemmen och talar om hur de tänker lösa problemen. Eller räcker det med att tillhandahålla barnförvaring?
Jan Gustafsson Nyckel, professor, Högskolan Väst
Helene Elvstrand, docent, Linköpings Universitet
Björn Haglund, docent, Högskolan Gävle
Marianne Dahl, lektor, Linnéuniversitet
Peter Karlsudd, professor, Linnéuniversitet
Helena Ackesjö, docent, Linnéuniversitet
Ann-Katrin Perselli, lektor, Linnéuniversitet
