Stenmurarnas vara eller inte vara är en stor fråga
Stenmurarna har sin historia från 1700- och 1800-talets skiftesreformer. Då var oxar dragare, i bästa fall var hästar fortskaffningsmedel, liar och skäror var skörderedskap. Nästan 100 procent av befolkningen arbetade med jordbruk; att skaffa mat till ofta svältande människor var allas huvuduppgift. Ändå misslyckades man alltför ofta och vi kan fortfarande bland ortsnamn till exempel se Svälte gata och andra namn som skapar rysningar. Utan tvekan har stenmurarna och andra element i jordbrukslandskapet ett stort kulturhistoriskt värde, men man kan inte lösa problem genom att vrida klockan tillbaka. Förbjuda eller omöjliggöra användandet av strukturella alternativt tekniska hjälpmedel är inte heller någon lösning.
Jordbruk är inte någon hobby – att skaffa mat till en snabbt växande befolkning är fortfarande jordbrukets huvuduppgift, både nationellt och internationellt. Sverige är ett rikt land. När någon mat fattas är det ju bara att importera. Importen sker ofta från länder och från en befolkning som egentligen hade behövt maten själva.
Stenmurarnas vara eller inte vara är alltså en stor fråga. Sparar man till varje pris odlingshindren riskerar man att jordbruket försvinner och då har vi inte vunnit någonting – vi har i stället fått mindre mat och ett igenväxt landskap, som inte längre är attraktivt varken för turister eller hembygdsälskare.
Hur ska vi då lösa frågan? Något i den här stilen:
• Inägomurarna, alltså de murar som skiljer inäga och utmark bör sparas. De är redan väl dokumenterade.
• Andra brukningshinder, som ska få tas bort, måste dokumenteras noga – hur de sett ut, var de har legat, eventuellt vem ”byggherren” var och annan information om byn och dess före detta brukare med mera.
• De nya ”upplagen” som bildas kommer att utgöra hem för allehanda småkryp. Även här är det viktigt att dokumentera, så att man i framtiden vet vad det är för ”röse”.
• Om det någonstans råkar finnas någon, som vill ställa upp och vara ”muse’elantbrukare” med en mager ko, en gris, två oxar och en dragig stuga utan bekvämligheter, bör samhället ställa upp helhjärtat – detta är också en sorts dokumentation.
Lars Alvarmo, Ölands Hembygdsförbund
