”Samverkan inom kulturen – men för vem?”
Samverkansmodellen är nyckelordet i diskussionen. Ett ord som skulle passa in i George Orwells ordlista för nyspråk. George Orwell skulle nog vända sig i graven. Utan att fördjupa mig i semantikens underbara värld för mycket tycker jag att ordet samverkan inkluderar jämlikhet och samarbete på något sätt. Och för mig har det väldigt lite att göra med att exkludera vissa aktörer på kulturområdet.
Men ordet samverkansmodell är inte bara ett ord utan det är i själva verket klingande mynt eller korven på den kulturella mackan – eller i värsta fall inte.
Följande rubriker i Ölandsbladet kan ge en tankeställare:
• ”Regional kultur står sig stark på Öland”, undertecknad av Karin Helmersson (C), ordförande regionala utvecklingsnämnden, Malin Anell (S), regionråd med ansvar för kulturfrågor, Lena Granath (V), regionråd.
• ”Regional kultur på Öland är nästan obefintlig”, undertecknad av Carl Dahlin (M), regionråd.
Enligt Carl Dahlin går bara 800 000 kronor av regionens 100 miljoner till öländska kulturinstitutioner. Ja, just det. Det är faktiskt inte ens 1 procent eller med andra ord/siffror av 1 000 kronor går bara 8 kronor till Öland.
Hur ser det ut i verkligheten? Står sig regional kultur stark på Öland eller är regional kultur på Öland nästan obefintlig? Är det korv på mackan eller inte?
För att besvara frågan vilken verklighetsbeskrivning man ska tro på är det bara att fråga de kulturinstitutioner i regionen som inte får ta del av samverkansmodellen. Så mycket från ett helikopterperspektiv.
Hur är det nu för en vanlig kulturarbetare på Öland?
Ett källarhålperspektiv från en bildkonstnärs utgångspunkt avslöjar följande:
1. Den årliga vårutställningen på Himmelsberga blev inställd i år på grund av penningbrist. Vilket innebär att många öländska konstnärer missar en plattform att visa upp sin konst inför Konstlandskapet Öland.
2. Utställningsersättningen till konstnärer som ställer ut hos etablerade konstföreningar är indragen, vilket innebär att konstnärer inte ens kan räkna med bensinpengar längre. Och konstföreningar får svårt att skapa bra utställningar.
3. Konjunkturen just nu är inte så att folk rusar till utställningarna direkt för att köpa konst. Vilket innebär att det är svårare att överleva som konstnär.
4. Tyvärr har konstnatten på Öland blivit ett krävande arrangemang för många konstnärer trots idogt arbete från Skördefestsidan. Vilket innebär att en fantastisk idé kan få svårt att överleva. Här behövs det mer stöttning helt enkelt.
Finns inget positivt för Ölands kulturliv? Jo, absolut. Allt är inte mörker.
Konstlandskapet Öland som kom till på initiativ av de öländska konstnärerna är ett bra exempel på att det kan sippra in lite ljus i vårt kulturella källarhål. Kan vi bara få en mer inkluderande syn på samverkansmodellen kan Öland på kulturområdet till och med ta upp konkurrensen med Österlen så småningom.
För övrigt håller jag med farbror Goethe: ”Vi har konsten för att inte gå under på grund av verkligheten.”
Jürgen Ewel, medlem i Åkerbokonstnärerna på norra Öland
