”Patriarkatets murar faller en efter en”
En ung tjej har precis klivit en medelålders man på tårna och ilskan ilar genom luften likt en bedövningspil. Det har hänt så många gånger förut. En dålig repris på en film som setts och upplevts av den stora massan. Patriarkala strukturer spelas i bakgrunden och påminner om en svunnen tid, en tid som vi hoppats passerat men som klamrar sig fast och kväver kvinnorna långsamt.
Jag vet det, hon vet det, vi vet det. Det här är hans värld och vi lever bara i den. Sedan barnsben har vi slagit följe med den, patriarkatet sviker oss igen. Klappar oss på huvudet och ler sådär vänligt med mörka ögon. Vi möter honom i fikarummet, på styrelsemötet, på gymmet, i affären och när vi nedför gatan vandrar om natten. Han kommer i olika former, åldrar och skick. Vi kan aldrig riktigt veta säkert när han ska uppenbara sig i skrik, ilskna blickar och nedlåtande uttalanden. Likt räven stryker han i bakgrunden, lurar på sitt nästa byte. Vem är hon som ska säga ifrån till honom nästa gång? Vem är hon som kommer sätta sig upp mot honom? Vem är hon som möter hans blick och ler lika vänligt tillbaka med en nattsvart blick?
Hon är min vän. Hon är min mamma. Hon är min kollega. Hon är jag.
Varför skriker han? Han är rädd. Rädd för kvinnans nyfunna makt. Ska hon verkligen ha mer makt än honom? Nej det var bättre förr. Hon ska lära sig att tiga. Det är hon som måste förstå att han har företräde. Han vet bättre även när han inte gör det. Han kan mer även när han inte kan något alls. Han är starkast även när han inte kan lyfta ett gram. Hon är svag. Hon är ju kvinna. Hon är känslosam. Hon är ju kvinna. Hon ska tiga. Hon är ju kvinna.
Skon skaver. Skon gör ont. Hon stirrar in i hans mörka blick och blinkar med ena ögat. Han blir arg, han skriker att hon ska tänka på hur hon uttrycker sig. Hon ler vänligt och förklarar vad hon menade. Han ser svart. Vem tror hon att hon är? En ung tjej versus en äldre man.
Tårarna sticker i ögonen. Hon är arg. Förbannad att ännu en man har skrikit och kallat henne fula ord. Han är arg. Ännu en kvinna som stulit hans plats. Kvinnorna är för många. För duktiga. För starka. Alla män vi måste samla oss, slå vakt om manligheten och skydda våra patriarkala murar innan de faller. Fort innan kvinnorna målar världen rosa och strör glitter i floderna.
Året är 2013 och hon är liten igen. En kille i klassen har skrivit ”feministfitta” i pannan på henne med svart tusch. Fröken säger åt henne att ”om du bara låter killarna vara killar, så ska du se att de snart låter dig vara.” Där var det igen, fina flicka sitt fint och tyst i din bänk. Låt pojkarna leva rövare och skrika sig röda i ansiktet. Fina flicka sitt.
De säger det om och om igen. Om du bara håller tyst så ska du se att mannen låter dig vara. Om du bara låter honom hållas så ska du se att han håller sig glad. Men en sak är jag säker på: inte en enda kvinna är satt på jorden för att tillmötesgå mannen. Jag blickar mot horisonten och ser rosa moln hopa sig. Patriarkatets murar faller en efter en. Arga män sitt tyst i bänken, så ska ni se att kvinnorna låter er vara. Kvinna ta plats! Strö glitter i floden och le ovänligt åt den patriarkala räven. Sitt fult i bänken och skrik högre när de ber dig hålla tyst.
Aldrig ska räven få vinna igen.
Emilia Gustafsson
