Ölandsbron – en racerbana?
Då var det färja som gällde när man skulle till jobbet. Så äntligen blev bron klar, 1972, till mångas stora glädje. Allt eftersom åren gick ökade trafiken, då fler och fler turister började komma till ön, vilket kunde leda till långa köer sommartid.
Så efter några år kom någon på att det skulle bli bättre om bron ändrades till två filer i vardera riktningen efter att den varit enfilig. Sagt och gjort så blev det. Allt var frid och fröjd och många tyckte att det blev bra.
”Låt det inte hända en svår olycka på bron innan något görs!”
Som överallt i vårt land har trafiken över tid ökat, så även på bron. Det kan man inte göra något åt, men det har av någon underlig anledning även hastigheterna gjort, inte minst på bron. Kör jag 90 eller 80 kilometer i timmen så blir jag i stort sett alltid omkörd. En del så fort att man inte ser ”röken” av dem. Därför kör jag mest i innerfilen, där det känns lugnare. Där får man samsas med bussar, lastbilar, husbilar, epatraktorer med mera.
Problemet börjar när man hamnar bakom ett långsamt gående fordon. Då börjar oron sprida sig i kön och många försöker ta sig ut i vänster/högerfilen med livet som insats, för där kommer de som tror att de äger bron. Där är det tydligen ”fri hastighet”. Att hålla avstånd verkar också vara glömt.
Nu tänker säkert någon – ”jag håller ju hastigheten och även avstånden.”
Naturligtvis är det så, men tyvärr är det alltför många som totalt har låtit moralen och respekten i trafiken gå ner i källaren.
Jag är ingen trafikexpert. Det finns det andra som är, men det som jag sett i sommar gör mig bekymrad. Låt det inte hända en svår olycka på bron innan något görs!
Kärringen mot strömmen
