”När slutar den egentligen? När bänken når fram till järnvägen?”
Själv blir jag dock mest uppgiven. Varför är det så vansinnigt viktigt i Kalmar att vara just längst eller högst? När ska vi börja tävla med andra värden än de rent fallosanknutna? Och måste vi tävla? Och måste vi tävla med kommunala gemensamma medel? I Hjo lär det vara en privatperson som står för fiolerna. Om detta hade varit något som vi kommuninvånare värderade så skulle det säkert redan ha skapats ett folkinitiativ i någon form, kanske en aktionsgrupp som samlade ihop och spikade bräder för glatta livet. Då hade vi skapat lite gemenskap på köpet. Så är dock inte fallet. Det är ganska nära till hands att tro att detta istället är de högre beslutande skiktens egen lilla lekstuga. Frågan är emellertid om det inte finns annat som är mer angeläget att lägga tid, kraft och resurser på.
Jag läste precis att Kalmar Stadsmission delar ut 120 matkassar varje vecka till behövande som annars inte kan ställa mat på bordet. Räknar vi med en lite mindre storlek än vanligt på pappkassar och tänker att de är 35 centimeter breda så skulle 120 kassar ställda i en rad motsvara 42 meter. Vi kan leka med tanken att vi placerar dem vid den berömda Vasabänken i ett av Kalmars mest attraktiva boendeområden. Det skulle bli en rejäl förlängning av bänken och den skulle växa med ytterligare 42 meter varje vecka som passerar. Dessa kassar räddar liv. Det handlar om 120 hushåll som saknar det mest grundläggande i resursväg. Till kategorin ”mest grundläggande” räknar jag inte ett par meter sittbänk vid Södra kyrkogården.
Matkassarna som står där i rad representerar dock riktiga och viktiga behov i vår kommun, behov som är mycket stora och som vi låter Stadsmissionen och dess sponsorer fylla. Kan det inte vara nyttigt att då och då prioritera sådana behov framför ytlighet och ren barnslighet? Det skulle göra åtminstone mig som kommuninvånare väldigt mycket mer stolt än ytterligare en eller ett par, i ärlighetens namn, meningslösa bänkmeter i en tävling som aldrig kan vinnas. När slutar den egentligen? När bänken når fram till järnvägen? Bänken är ju inte ens vacker.
Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
