Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Jag får många samtal om ensamhet och rädsla

Jag är en kvinna på mitt 74:e år, alltså en av "våra äldre" som ska skyddas. Men riktigt så blev det inte.
”Så länge simhallen i Oskarshamn var öppen simmade jag varje vecka. Innan stängning var vi cirka sju personer på plats”, skriver Rose-Marie Ljunggren om sitt år under pandemin.
”Så länge simhallen i Oskarshamn var öppen simmade jag varje vecka. Innan stängning var vi cirka sju personer på plats”, skriver Rose-Marie Ljunggren om sitt år under pandemin.
Foto: Roger Carlsson
Detta är en insändare i Barometern Oskarshamns-Tidningen. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag bor både i Stockholm och i Högsby (uppvuxen i Kalmar). Efter pensionen började jag som arbeta som SFI-lärare (är gymnasielärare) i Högsby kommun där jag också har mitt fritidshus. Ett över 100 år gammalt hus som byggdes av min morfar och där jag och min familj vistats under alla år. Mitt i skogen ligger det.

Den 17 mars 2020 sitter vi samlade i skolans aula och tittar spänt på den direktsända presskonferensen. Så var det dags. Gymnasiet och komvux stängs och distansarbete tar sin början. Vad gör vi? Oro förstås, men så småningom lär jag mig att handskas med Meet, Zoom och allt annat digitalt på nätet. De flesta elever är med.

Sommaren kommer, skolan börjar med halva klasser, men när vintern gör sitt intåg är distansen tillbaka. Den här veckan befinner jag mig i min lägenhet i Stockholm för att om en timme möta mina Högsbyelever på skärmen. Det som jag bävade för har blivit lite roligt. Som de flesta saknar jag att vara nära med allt vad ögonkontakt och kroppsspråk ger. Jag hoppas dock att min allra sista termin inte ska sluta på nätet utan i det allra verkligaste av liv.

Under det här året har många i min ålder följt Folkhälsomyndighetens rekommendationer och "skyddat sig". Många har träffat varken vänner, barn eller barnbarn. Själv har jag inte följt anvisningarna. Däremot har jag full förståelse för dem som gör detta. Men jag var tidigt övertygad om att jag ville fortsätta som vanligt, ja nästan som vanligt förstås.

"Detta är inte gjort på trots utan för att jag vill känna att jag lever. Att jag är en del av samhället. För vi vet inget om framtiden, eller hur?"

Jag har fyra barn och sex barnbarn, i Sverige och i England, och jag har träffat dem alla. Jag har åkt buss, åkt tåg och flugit till England, och i Stockholm buss, tunnelbana och spårvagn. Jag har handlat som vanligt och vänligt avböjt förfrågan om jag inte vill ha mat hemsänt. Så länge simhallen i Oskarshamn var öppen simmade jag varje vecka. Innan stängning var vi cirka sju personer på plats.

Detta är inte gjort på trots utan för att jag vill känna att jag lever. Att jag är en del av samhället. För vi vet inget om framtiden, eller hur?

Jag gläder mig åt att jag har varit nära mina barn och barnbarn. Och är nära. Vågat bestämma själv. Min allra bästa väninna fick ett allvarligt cancerbesked i somras. Hennes barn var tidigare så rädda om henne att deras möten ägde utomhus och utan kramar. Men efter det ofattbara beskedet var Folkhälsomyndighetens rekommendationer som bortblåsta. Nu träffas de ofta, hon kan krama sina barnbarn som tidigare, och närheten har blivit det absolut viktigaste.

Som volontär på Jourhavande medmänniska får jag många samtal om ensamhet och rädsla. Ensamheten som förstärkts av corona. Ensamheten som drar ner människan i ett djupt svart hål.

Ingen skärm i världen kan ersätta det mänskliga mötet. Därför är min tillvaro nästan som tidigare. Utan munskydd. För hur gärna jag än vill kan jag inte gå på bio, inte gå på museum, inte gå på konsert. Och det saknar jag.

Min högsta önskan nu är att kunna besöka mitt yngsta barnbarn och min dotters familj i England. Jag kommer att resa så snart tillfälle ges – med munskydd förstås för i England är detta lag. Och den lagen följer jag.

Rose-Marie Ljunggren

Ett år med corona

Vi vill höra din historia

Den 10 mars 2020 fick Kalmar län sitt första konstaterade covid-19-fall. Sedan dess har runt 10 000 länsbor insjuknat i smittan. Nu vill vi komma i kontakt med dig som vill berätta om ditt coronaår. Kanske har det kommit något positivt ur din permittering och du har bytt bana? Eller har du handlat åt din mormor varje vecka i ett år? Jobbar du med äldre och vill berätta om ditt år i hemtjänsten eller på äldreboendet? Har du eller någon närstående drabbats hårt av covid-19?
Vi är intresserade av din historia och du är välkommen att mejla daniel.bogefors@barometern.se

LÄS MER: Fler läsare delar med sig av sina historia:

MISSA INTE: Fler röster om coronaåret:

Läs mer