”Inte har väl någon historiskt tyckt synd om en krögare?”

Först får vi backa bandet lite, men fem år räcker, våren 2019. Att gå på restaurang är numera en självklarhet för den svenska medelklassen, det handlar inte bara om ätandet, vi ska liksom berätta för omvärlden att vi minsann älskar koriander och rostade sesamfrön, favoritdruvan är Pinot Noir och den schweiziska osten Gruyère, den smakar bäst lagrad i två år, i en grotta. Unga kreativa kockar smider medan järnet är varmt och nya krogkoncept vevas ut på löpande band. Det snackas om etniska kök och asian fusion. Kött börjar bli lite mossigt likaså svensk husmanskost, vi har slutat äta kåldolmar även fast de har sitt ursprung i Turkiet. Och på tal om det, vid den här tiden var det inte jättemycket snack om Nato. Besöksnäringen är stekhet.

Samtidigt är det hos många svenskar inte ovanligt med två bilar på garageuppfarten, gärna en av dem inkopplad i ett eluttag. För många som bor i hus är räntan nu så låg att man har råd med Mallis, Sälen och ständigt tre smaker av Häagen-Dazs liggandes i frysen.

Och innan någon riktigt hann säga: “att så här kan vi nog fan inte hålla på”, så blev det tjall med en fladdermus på andra sidan jorden och en ny bekantskap vid namn Anders Tegnell dök upp på någon Folkhälsomyndighet som vänligen men bestämt uppmanade oss att tvätta händer och hålla avstånd. Hur länge? Två år. Svenskarna satte Häagen-Dazsen i halsen. Ridå.

Strålkastarna riktades nu mot sjukvården, politiken och lite oväntat... krögarna.

Jag minns det som en oerhört märklig tid, inte bara för själva pandemin utan för att alla tyckte så himla synd om oss. Oss emellan, men inte har väl någon historiskt tyckt synd om en krögare?

Åren gick och med lite lånta fjädrar i form av permitteringsstöd, uppskjutna skatter och silvertejp kom vi ut på andra sidan. Jag minns kosläppet på Larmtorget, vi gick upp i stabsläge. Det slutade för övrigt med att vi blev polisanmälda för att en golfare från människobyn beställde 100 stycken gin och tonic på Krögers. Brottsrubricering: överservering. (Då ska tilläggas att han först ville ha 200 stycken).

Konsekvens: gult kort av kommunens alkoholhandläggare. Inte bra, men nu var i alla fall maskineriet igång igen och de ekonomiska såren kunde börja läka.

Vi dansade tillsammans en sommar innan Putin bestämde sig för att sabba stämningen rejält. Förutom allt mänskligt lidande så svajade nu både elmarknad och råvarupriser. Att vrida på den nya pizzaugnen på Hasses i Färjestaden kostade lika mycket som en flygbiljett till Arlanda, på den tiden man faktiskt kunde flyga dit från Kalmar.

Tänk om någon våren 2019 knackade oss på axeln och sa: vet du en sak?

Om exakt fem år så kommer vi ha upplevt en pandemi, ha krig i vårt närområde och Sverige är medlem i Nato. Och tack vare det sistnämnda känner hela vår region nu framtidstro då NATO eventuellt kan komma att skapa jobbtillfällen. Badholmen blir kanske ny marinbas? Förresten bensinen kommer kosta 20 spänn, Kalmar HC och Nybro Vikings spelar i Allsvenskan och IK Oskarshamn har åkt ur SHL.

Hade någon på riktigt trott på allt detta?

Jag skulle vilja beskriva vår tid nu som en rejäl baksmälla. Alltså inte bara lite ont i huvudet utan ett rejält framstupa sidoläge. Det är så uppenbart att vår tid nu är konsekvensen av tio års festande, och nyss landade notan på bordet.

Kanske är det inte så konstigt att det är som det är. Ladorna är tomma, sedelpressen är ur funktion och riksbanken har dragit så hårt i handbromsen att den fastnat. Regeringen framstår som helt handlingsförlamad och ghostar näringslivet . Men de har å andra sidan fullt upp med sina egna budgetunderskott och ... just det ja, Nato.

Ett litet strålkastarljus är dock fortfarande tänt, Barometerns eviga frossande i restaurangernas tuffa tider. Blir man sugen på att gå ut? Inte särskilt.

Men man har ju varit med förr. Som krögare är man ständigt en guldfisk januari till mars. Och man lär sig, håll ut, det vänder alltid. Oavsett konjunktur. När vårsolen återigen skiner kan ingen motstå en uteservering, en fristad i vår vardag som låter oss glömma bort allt elände för en liten stund. Krogen är trots allt en motpol till all den polarisering vi ser i samhället. Vi är en näring som skapar upplevelser, nya möten och samtidigt enormt mycket jobb för unga människor.

Och som inte det vore nog är restauranger numera viktiga för våra städers identitet, inte bara på sommaren. Kanske är det just därför vi berör.

Martin Bergvall Nilsson, krögare