Insändare: "Händer från okända män letar sig upp över min kropp”

Mina pösiga jeans då? Nej just det, när jag hade dem på mig så körde ett killgäng förbi och tutade. ”Vafan, ta på dig ett par tajtare jeans, så att man kan se din röv jävla hora.”

Kanske mina svarta kostymbyxor? Men nej! Minns du inte när den där killen kommenterade din rumpa när du gick i korridoren…?

Vad ska jag ha på mig då?? Svarta jeans och en vanlig tröja? Jaja, men var beredd på att du kommer kallas för en ”orre” eller ”basic bitch”.

En sista blick i spegeln och sen är jag på väg till busshållplatsen. Mobilen plingar till och ett sms från min oroliga mamma pryder skärmen: ”Hör av dig när du är på bussen! Sätt dig nära busschauffören och ring när du är på väg hem sen. Vill inte att du går hem ensam inatt.”

Okej, hon har rätt. Jag måste akta mig så att ingen förföljer mig och försöker skada mig. Jag slänger 1, 2, 5, 10 blickar bakåt och skyndar på stegen.

En ensam man står redan där när jag anländer. Jag ställer mig en bit ifrån och stirrar febrilt ner i mobilen. Tänk om han är en av dem?

Ett ljud av glas som klirrar mot varandra och värmen från en annan kropp träffar mig. Jag sneglar och den man som tidigare stått ett par meter ifrån mig, står nu och stirrar på mig precis bredvid. Han frågar efter mitt namn och jag svarar med ett påhittat. Han frågar vart jag bor och jag svarar i en annan stad.

Han förklarar att han inte brukar prata med tjejer på detta viset. Han är inte en av dem, lovar han, ni vet en sådan som ofredar tjejer. Han är inte alla andra män, han lovar.

Bussen stannar in alldeles intill och räddar mig från den olustiga situationen. Dörren till bussen öppnas och där sitter en kvinnlig chaufför och hälsar glatt på mig. En känsla av lättnad sprider sig i kroppen och jag känner hur en trygghet omsluter mig.

Mannen från tidigare stiger även han på och sätter sig i sätet bakom. Jag känner hur jag sneglar runtomkring mig, vem är här? Hur många? Är jag trygg? Jag måste sms:a mamma och berätta att jag är på bussen.

Bussturen är över på 45 minuter och jag stiger av på slutstationen. Mina vänner har inte hunnit komma än. Det betyder att jag måste vänta ensam tills dess att dem dyker upp, åh nej.

Några vakter står lite längre bort. Kanske är jag tryggare om jag sitter nära dem? Min mobil plingar till och jag ser att mina vänner kommit hit. Äntligen!

Kön till nattklubben är lång och folk trängs, puttas och bråkar om vem som ska få gå före. Vakterna släpper metodiskt in oss en efter en och till slut befinner vi oss inuti den trånga lokalen.

Dansgolvet är trångt och jag känner hur händer från okända män letar sig upp över min kropp. Händer jag inte gett tillåtelse till att röra mig, händer som inte är välkomna och som får mig att vilja gå därifrån.

Min tjejkompis tittar uppgivet på mig medan en grupp av äldre killar stänger in henne i en cirkel. Jag sträcker mig efter hennes hand och får en annan killes armar kring min midja.

Plötsligt dras jag över golvet, mina fötter tappar sitt fäste och jag känner hur paniken sprider sig i genom min kropp. Jag kämpar för att slita mig loss, signalerar att jag behöver hjälp, men ingen ser mig, ingen hör mig och ingen kommer till min räddning.

Han drar mig mot toaletterna och en våg av ren och skär panik infinner sig när jag inser vad det är som kommer att hända. Jag sparkar, slår och gråter. Han trycker mig mot det kalla kaklet inne på den trånga toaletten, han håller handen för min mun och ignorerar mina tårar som dränker hans hand. Vad gör jag nu?

Säg mig, vad ska jag göra för att inte bli utsatt? Jag planerar varje klädesplagg, skoval och accessoar. Jag ser till att inte bli påverkad av alkohol, att alltid vara tillsammans med mina vänner och att sitta nära busschauffören.

Jag dansar med mina vänner och ger ingen uppmärksamhet åt de killar som dansar runtomkring mg. Jag bad aldrig om det. Jag ville inte bli utsatt. Jag ville bara vara trygg.

Jag berättade aldrig i texten ifall jag var en hon eller han. Men du antog nog min könstillhörighet ändå.

E.G