Vi håller med Ulrika att man absolut ska söka vård när man behöver det. Men alla orkar inte att kriga sig till vård, alla har inte ”vänner” som orkar kriga vidare för någon som inte själv kan göra sin röst hörd. Detta handlar om brister som faktiskt kan kosta någons liv.

//Vår vän lever fortfarande, vi körde henne till Västervik och där gjorde läkarna en helt annan bedömning än Kalmar och DE ifrågasatte Kalmars beslut. De frågade även oss vad ett uppföljningsmöte är, ”ska de träffa henne och fråga: Lever du? Va bra, ses om en vecka igen”.\\

Är vården så olika i olika kommuner? Eller är det bara ”rena turen” vilken läkare man träffar? Eller är det så att Västervik har mer kompetens än Kalmar? Då kanske Kalmar måste se hur Västervik arbetar. Vi vill visa att det existerar ett mönster inom psykiatrin, ett systemfel och detta måste vi, politiker, chefer, makthavare m.m. börja prata om istället för att ”försvara oss” hela tiden..

Att det inte alltid är enkelt för oss anhöriga som står här bredvid och ser på att förstå deras beslut och uteblivna vård. Det säger väl sig självt? Det är ju inte psykiatrin som planerar begravningar eller behöver sörja den människa vi mist. När ni går hem, släpper jobbet, så har ni ert liv. Vi har vårt dygnet runt och kämpar för att hålla oss över ytan.

Ni gör ett fint jobb också, det är inte bara ris till er, ni ska även ha en ros för allt bra ni gör. Men detta ”ris” mönster behöver brytas. En historia berättad, den historian slutar inte här, hjärtat håller fortfarande på att gå sönder men ett litet hopp har tänds, tack vare Västervik. Tack vare att vi inte lyssnade på läkaren som sa att ”patienten måste ta ansvar för sina egna handlingar”...

Tack alla som delar och pratar om detta. Tack alla som lyfter era historier och era anhörigas historier. Era röster och historier är lika mycket värda. Sluta inte kämpa, sluta inte söka vård. Det finns hopp. Vi lovar.

//Vänner