Bestäm er och ge tydliga svar. Våra ungdomar är tränade i att vara källkritiska och reflekterande. Självklart ser de igenom de ständiga dubbla budskap som ges – covid-19 är livsfarligt, men ni ska inte skyddas.

Med de nya restriktionerna får de inte träna på sin fritid men de som inte distansundervisas får ha skolidrott.

På sin fritid ska de bara träffa familjen men på gymnasiet de får gå till skolan med över 30 elever i samma klassrum.

De äter i flera olika matsalar och de går i mixade grupper.

De matas med medias budskap, regionen har samma budskap, om att alla kan blir svårt sjuka och likväl ska de varje dag stålsätta sig och gå till överfyllda klassrum.

De ser föräldrar jobba hemma, de ser föräldrar permitteras, de följer samhällsutvecklingen och hör att den distansundervisning som genomförs för vissa grupper endast syftar till att hålla dem borta från kollektivtrafiken.

Ingen talar om deras rätt att slippa bli smittade – ingen talar om arbetsmiljölagen – för alla vet att det är omöjligt att leva upp till kravet att skyddas mot smitta. Barnombudsmannen är dödstyst, de som borde stå på ungdomarnas sida. Arbetsmiljöverket verkar hoppas på att slippa anmälningar.

Jag kan inte tänka mig något mer ansträngande för psyket än att dagligen tvingas till en arbetsplats där arbetsgivaren inte kan skydda dig. Var finns riskanalyserna och handlingsplanerna, var finns de ansvariga som kan arbetsmiljölagen? Vad får elevskyddsombuden vara med att säga till om? Var finns tidningarnas tuffa frågor till de ansvariga? Ska vi alla bara sitta tysta?

Dzenita Abaza (S) talar om en utbildningsskuld, som uppstår när gymnasieelever arbetar på distans. Det är ett ett uttryck som nyligen myntades och ingen fakta har presenterats på den skulden. Det är också ett uttalande som Barometern helt släppte igenom i en artikel för några veckor sedan. Det är alltså viktigare att våra ungdomar inte bidrar till utbildningsskulden än att de skyddas mot smitta? För övrigt borde både gymnasieförbundet och Kalmar kommun i så fall lägga mer fokus på vilken utbildningsskuld som uppstår av alla de inställda lektioner som man satt i system att ha i grundskolans senare år och och i gymnasiet år ut och år in. Inställda lektioner som är en direkt följd av en nedmontering av skolan med för lite lärare och få vikarier. Fundera på den skulden.

Vi vuxna har ett enormt ansvar för relationen till våra unga. Som det ser ut nu bryter vi det samhällskontrakt som vi själva säger är så viktigt. Sverige håller andan och folk pratar inte om annat än covid-19, men för våra ungdomar i skolorna pågår verksamheten som om vare sig lärare eller elever har något skyddsvärde. Likväl förväntar vi oss att de ska foga sig på sin fritid. Underlig ekvation. Den paradoxen kanske ansvariga kunde ta och tala lite om på något av sina trygga digitala möten.

I hopp om bättring