Utan tempo i leråker
Nyduschade, mätta och halvbelåtna sitter vi i bussen och har påbörjat färden mot Kalmar. Men innan jag talar om matchen måste jag nämna gårdagens avslutningsövning. Varje gubbe fick sex skott att avlossa utanför straffområdet efter en överlappning och det märkliga hände att jag stänkte in fem av dem. Utan snack. Inga konstigheter. Bara distinkt med höger yttersida, alla fem, och vore jag inte så ödmjuk skulle jag benämnt avsluten som kliniska.
Matchen idag, ja. Vi lirade i Halmstad på en leråker, vilket gjorde det svårt att få upp bolltempot. Men all eventuell kritik mot planens beskaffenhet får ni ta med en nypa salt. För i jämförelse med en konstgräsplan var det himmelskt att lira på gräs/lera/sand.
Vi kändes sega innan paus, det vi skapade kom utifrån individuella prestationer av Cesar och HBK visade mod och rullade konsekvent nerifrån och en bit in i matchen tog de över initiativet. Peter Larsson hade visserligen problem med passningsspelet, men var urstark i duellerna och det var väldigt roligt att skåda en duell mellan Larsson och Ingelsten. Ingelsten var aggressiv, sprang ifatt en bollförande Larsson och försökte tackla omkull Larsson. Med följden att Ingelsten studsade iväg, nästan uppåt i luften, med benen och armarna flaxande åt alla håll och scenen påminde en hel del om när Knasen har blivit tillknycklad av Schassen. HBK är alltid fysiska att möta och i första halvlek hade de greppet och vann de flesta duellerna. Deras två centrala mittfältare, Sebastian Johansson och en ung kille som jag inte kan namnet på, plockade boll och spelade fyndigt (vilket jag trodde var det sista Sebastian Johansson kunde), men efter vissa justeringar av Nanne i halvtid blev vi bättre i andra halvlek. HBK skapade ingenting, medan vi hade åtminstone tre högkvalitativa chanser, men Conny Johansson – av alla! – räddade på ett ypperligt sätt. Både Viktor och Rasmus började komma med ordentligt i spelet, tog viktiga löpningar och öppnade upp spelet. Sista kvarten bytte vi som attan och jag hann på min lilla stund i ljuset bli hotad av domaren – om jag inte slutade snacka skulle han direkt skicka av mig från planen och se till att jag blev avstängd i två veckor. Begåvat sagt. I synnerhet då det ”enda” jag hade gjort var att undra hur han kunde missa att jag fick foten mosad i en situation (och när han sa att inte såg något svarade jag: ”När, ni är ju bara tre domare, hur skulle ni kunna se något sådant”) och sedan, när HBK:s Tomas Zvirgzdauskas satte armbågen i timide Jimmie Augustsson strupe, påkalla om bestraffning till en negligerande domare. Jag står framför domaren, han får spelet, skriker åt mig att ”komma hit” (antagligen något han fått lära sig i grundutbildningen), jag svarar inte, skriker på nytt ”kom hit” och jag svarar lugnt att jag redan ”är här” och han försöker rädda situationen med att väsa ”stanna där då”. Sedan kommer hotet om utvisning och två veckors avstängning. Och så finns det de som säger att maktmissbruk inte sker i ett modernt samhälle. Uppenbarligen hade Tomas Zvirgzdauskas en gigantisk hållhake på domaren, för han var den ende som fick skrika, gorma, och vråla invektiv utan åtgärd. Vilket han utnyttjade.
