Knivhuggarkväll i Borgholm
Det blev lördag och vi gjorde oss fina och åkte till Borgholm och Strand hotell. Vi innebar i det här fallet undertecknad, Tobinho, Sabine och Fotbollsfrun och det var dags för den årliga Öländska Idrottsgalan och för tredje året i rad var vi prisutdelare. Sabine vibrerade av förväntan, hon var helt till sig över att få bo gratis på hotell, ”gratis är gott, gratis är gott” skanderade hon titt som tätt och Tobbe tittade kärleksfullt på henne.
Sedan blev det en galen kväll. Tobbe fick stående ovationer när han blev avtackad och var ytterst tvetydig på frågan om vad som händer nästa säsong, vi åt och drack gott, vi imponerades av galans proffsighet, vi charmades av de öländska inbördeshyllningarna, vi rycktes med av energiske värden Fredrik Berling och bredvid oss vid honnörsbordet satt en gammal OS-vinnare i skridskor, Jonny Nilsson, och vi pumpade honom på detaljer från sina tävlingsår och han berättade om ryssar med stora väskor fyllda med piller och när det blev Fotbollsfruns tur att äntra scenen tillintetgjorde hon mig fullständigt, hon skulle dela ut ett pris, men från ingenstans slutade det med att hon berättade att ”Henrik Rydström har singelrum på hotellet och vill fylla någon, helst något tajt och trångt” och gubbarna och gummorna i salen satte kaffet i halsen, jag svettades ymnigt och när prisutdelningarna var klara blev det dans, dans, dans och det var då det galna accelererade, ölänningarna spottade inte direkt i glaset och när jag avböjde erbjudande om rejäla groggar fnös de föraktfullt, ”på Öland dricker man” och jag bad om en cola, men alla var kärleksfulla, gästvänliga och ytterst trevliga och jag fick höra historier om hur de såg varje match vi spelade, hur de samlades hemma i soffan, var och en på sin speciella plats, i sin speciella matchdagströja, annars gick det inget bra och så var det SSG-killen som egentligen tyckte att jag var kass, men som nu insett att jag faktiskt var ”jävligt viktig” för Kalmar FF och sedan kom det fram kameror och mobiltelefoner och det var givetvis en är att så många ville förevigas med en och så kom Persnäskillen och sa att jag var en ”bulldozer” och att det var underbart att jag käftade med motståndare i allmänhet och stockholmare i synnerhet, men det gömde sig också en och annan AIK:are bland ölänningarna och de var givetvis uppmorskade efter dubbeln (imponerande, att AIK orkade ladda om och slå Blåvitt på nytt) och sedan blev det snack om Marcus Birro (”han har tillfört en ny dimension, han förstår passionen!”), Italien, Roma, kommunism och några innebandykillar menade att jag tyckte att innebandy var en hobby (nä, det var pingis, svarade jag) och så försökte några andra värva mig till Borgholms innebandyklubb och det var benknäckare från Hulterstad och en och annan gammal lirare klagade på utnötta knän och ryggar, ”kan fan inte gå upp för trappan på morgonen”, men sluta spela tänkte de ändå inte göra och det blev allt slirigare och framåt tvåhugget drog vi oss tillbaka. Först såg jag till att Tobbe och Sabine kom i säng, sedan kröp jag själv ner.
Med betoning på själv.
