Ojämnt och ofärdigt av begåvade Lemhagen

Julia ska åka till sin mamma i Malmö. Hon vill hellre stanna hos sin pappa i Stockholm, men framför allt vill hon inte åka till mamman och hennes stundande bröllop.

Martin ska åka till sin pappa i Norrland, men helst vill han att pappan ska flytta hem till honom och mamman i Stockholm.

Byter plats

De båda elvaåringarna träffas på flygplatsen, och eftersom de är lika som bär bestämmer de sig för att byta liv ett tag. Martin blir Julia och åker till Skåne, Julia blir Martin och åker åt andra hållet.

Ella Lemhagen har blivit en av mina svenska favoritregissörer med den svarta komedin Välkommen till festen (1997), succén Tsatsiki, morsan och polisen (1999) och inte minst förra årets tv-serie Järnvägshotellet. Hennes berättelser har en speciell blandning av vardag och drömmar, av det självklara och det absurda.

Den här gången är resultatet mer ojämnt.

Julias resa till Norrland håller måtten, men i Skåne fungerar såväl berättelsen som skådespeleriet inte alls lika bra. Och storyn som helhet är lite för snäll och känns inte riktigt färdig; mer som något av ett hastverk vilket förväntas klara sig på ett roligt uppslag.

Robert Wells dyker upp

Att Norrlandsberättelsen håller bäst är inte minst tack vare det återhållsamma i såväl agerandet som i manuset. Där finns också en skarpare udd mot slutet som kompenserar det som riskerar att bli för medgörligt.

Barnen som följde med mig tyckte inte riktigt som jag.

Speciellt Robert Wells uppdykande som Martins inre röst tilltalade dem.

Själv är jag helst utan Wells

i såväl fe- som musikerform, men egentligen är det ju en riktigt kul idé.