Isdraken

Mikael Engströms Augustnominerade ungdomsroman Isdraken har blivit en både rolig och rörande film för hela familjen.

Elvaårige Mik är skraj för hundar men gillar valar, skräck och hårdrock. Han och hans storebrorsa lever med sin krökande farsa. De reder sig hyfsat, ända tills pappan placeras på behandlingshem.

Socialen skickar Mik från storstan till hans flummiga faster långt upp i norr. När han efter ett tag finner sig till rätta - med nya kompisar och allt - flyttas han vidare till ett fosterhem.

Det är förstås smärtsamt så att det förslår. Ändå är Isdraken inte särskilt plågsam att se. Den är full av värme och humor - och hopp. Budskapet lyder: någonstans finns kärlek för alla, även utslagna och svikna.

Mikael Engström serverar oss en inlindad verklighet och en i många stycken karikerad vuxenvärld. Det är lite si och så med trovärdigheten.

Men skildringen av hur Mik, ensammast av alla på jorden, finner sina nya vänner och förälskar sig i den kavata klasskamraten Pi är underbar.

De unga skådespelarna är oemotståndligt charmiga, det gäller inte minst Philip Olsson i rollen som Mik.